Filmskaparen Amanda Kernell brakar in i de kraschade relationernas täta snårskog, viftar med macheten för att hitta en väg framåt, rör sig i mentala cirklar, som på samma gång är frustrerande och eggande.
Det finns en del svagheter i Kernell första film efter den globala dundersuccén Sameblod, men också en egensinnighet som inspirerar. Där debuten var en sällan sedd (same)historia stöpt i en tämligen konventionell form, tar Kernell denna gång det gamla goda Kramer mot Kramer-temat och ger det en helt ny knölig kostym.
Norska Ane Dahl Torp har släppt modersmålet och spelar svenska Alice, en läkare som bor i Stockholm och som en dag får ett mobilsamtal från sin son som gråtande ylar att han inte vill bo kvar hos pappa. Som bor i Vuollerim, 100 mil bort, med drygt 600 invånare.
Hon slänger sig på tåget men blir efter den långa resan inte insläppt i exmakens hus, där även deras tonårsdotter bor. Sverrir Gudnason spelar fadern Mattias med mörk blick när han bryskt motar bort sitt ex från gården.
Det visar sig att paret ligger i vårdnadstvist, och efter några misslyckade försök att få träffa sina barn – byborna sluter mangrant upp kring Mattias – tar den desperata Alice med sig dem på en chartertripp till Teneriffa, och får på så sätt myndigheterna och pappan efter sig.
Vi förstår snart att Alice har gjort sig omöjlig där uppe, vuollerimarna tittar snett och inte ens hennes egen advokat verkar tro att Alice ska få vårdnaden om barnen. Men varför det är på så vis får vi aldrig riktigt veta.
Eller njo, kanske, men när svaret väl kommer är det otillfredsställande.
Det framgår dock rätt tydligt att hon är en egocentrisk och strulig människa. Dock inte på ett vinnande, underhållande vis. Mest irriterande. Men Alice är ju ändå huvudpersonen så våra sympatier är ju så att säga på förhand vikta åt henne, men hon (och Kernell) gör det verkligen svårt för oss.
Vilket ju är lite härligt.
Den enkla vägen vore att måla ut pappan som ett svin och mamman som en hjältinna, och låta henne sakta men säkert blotta verkligheten för de misstrogna, men dit går inte Kernell. Hon vill komplicera och nyansera. Bra.
Få saker irriterar så mycket som filmmakare som talar med STORA bokstäver, men det motsatta kan också störa. Det är en tunn gräns mellan det subtila och det bristfälligt berättade. Kernells manus balanserar däremellan hela tiden. Frustrerande.
På pappret handlar det om en vårdnadstvist som går överstyr men manus ger oss extremt lite kött på benen. Nästan ingen backstory, väldigt liten inblick bakom Alices neurotiska fasad. Pappa Mattias blir bara till ett hovrande hot.
Motivbilden är vag. Varför skulle hon vara så pass olämplig, att hon inte kommer ha en chans i rätten? Jo, okej, hon beter sig faktiskt korkat och egocentriskt. Sätter sina egna behov framför barnens. Men ändå.
Alice är och förblir en gåta. Jag och barnen står utanför och tittar på. När hon äntligen berättar varför hon lämnade sina barn är kontentan: Jag blev kär i en annan. Det, och att hon inte klarar av att bo i en liten inavlad håla i Norrland.
Hrmpf!
Lite kär, gillar inte byn. Rätt svaga premisser, kan man tycka, med tanke på att de ska bära hela filmens grundkonflikt. Lite mer än så krävs för att Alice ska göra sig förtjänt av den där nämnda sympatin.
Det här sparsamma karaktärs- och motivbygget gör att Charter bitvis ter sig mer som en fallbeskrivning än ett psykologiskt övertygande drama.
Men Ane Dahl Torp är superb. Ger livfull nerv åt en förvirrad människa, hjälper Kernells lite aviga skapelse in i mål.
Och visst väcks en och annan tanke, inte minst om föräldraskap och ansvar.
Kort sagt en egenartad film från en egenartad regissör.
Det får man ändå vara glad för.
Bonusspår:
I en av väldigt många jobbiga scener (den här ska nog dock tolkas som härlig) sjunger mamma och barn tillsammans på en karaokebar: Meatlofs gamla örhänge I will do anything for love (but I won't do that).
Titeln blir som en metafor: Alice gör vad som helst för att få umgås med sina barn, men inte DET. Givet den sparsamma information vi fått tidigare i filmen torde DET syfta på att bo i Vuollerim.