Titelns Clara har svår skolios och befinner sig någonstans på autismspektrat. Läkarna säger att de kan operera hennes rygg så hon blir bra, familjens försäkring täcker det. Men hennes mamma vägrar. Clara står nämligen i direktkontakt med Jungfru Maria och kan bota sjuka, Gud har skapat henne med sned rygg av en anledning.  

Själv är Clara inte så säker på det där med heligheten, hon intresserar sig mer för djur och insekter. Kring gården i den costaricanska bergsby där hon bor haltar hon omkring och pratar med hästar och skalbaggar. Hon är i 40-årsåldern och aktar sig noga för att gå utanför de markeringar som hennes mor matriarken satt upp. När en tjusig och väldigt snäll ung man kommer in i familjens liv blir Claras bakbundna sexlust oregerlig. 

Nathalie Álvarez Mesén skapar ett olösligt och spännande kraftfält när hon låter två typer av mysticism krocka med varandra. Å ena sidan mammans fixering vid Jungru Maria, å andra sidan Claras egna upplevelse av den besjälade naturen.

Clara tillåts vara annorlunda, hon göms inte undan som ett misslyckat freak. Säregenheten är en förutsättning för hennes helighet och i förlängningen för familjens väl och ve eftersom det finns lite pengar att tjäna på Claras påstått speciella förmågor. På en punkt är hon dock hårt kontrollerad: den sexuella. Hon njuter av att klappa sin häst och lukta på mossa lika mycket som hon njuter av att ta på sig själv. Modern doppar hennes fingrar i chili, när inte heller det hindrar Clara från att söka njutning tvingas hon hålla handen över ett stearinljus. 

Wendy Chinchilla Araya spelar Clara med övertygelse och frenesi, trots fåordigheten. Hon är professionell dansare, regissören har dessutom en bakgrund som mimartist, och hela filmen är en hyllning till kropp, rörelse och taktilitet. Utan att för den skull bli långtråkig eller uddlöst flummig. 

Det costaricanska bergslandskapet spelar en helt egen roll. Lera, knallgrön växtlighet och enorma träd med rotsystem som mossbelupna fåtöljer. Clara är ett med naturen, ett slitet begrepp, men inte mindre sant för det. Filmfotograf Sophie Winqvist följer Clara som en respektfull och nyfiken naturfilmare. Här upphävs civilisationens påhittade gräns mellan en mänsklig hand och en ångande hästrygg, mellan andedräkt och morgondimma, mellan lera och tår. 

Claras sexuella lust är fri, vacker och befriad från skam, men de gränser hon stöter emot är hårda och ter sig fullkomligt obegripliga. Både för henne och för mig.