Den kontroversielle regissören Gaspar Noé har sagt att han inte tror på himmel eller helvete, åtminstone inte livet efter detta. Med Climax visar han att paradiset och den djupaste avgrunden redan existerar här på jorden.
Den första halvan av ”Climax” är den livsbejakande. En danstrupp har en avslappnad fest kvällen innan en viktig tävling. De skvallrar, kåtar upp varandra och snackar skit. Det är grovt men det ofiltrerade ger hela festen en atmosfär av hedonistisk frihet. Och de dansar förstås – koreografi som mixar vogueing, krump, och pop-locking – i bländande scener som kommer att gå till filmhistorien.
Partyt tar en vändning när det blir uppenbart att bålen blivit spetsad med LSD. Vissa bejakar egots upplösning och låter sig svepas med i ruset medan andra snedtrippar hårt. Vilket snart leder till omänskliga övergrepp. En gravid kvinna misshandlas, en annan hetsas till att ta sitt eget liv när dansarna verkar gå in i en kollektiv våldspsykos. Hopplösheten är total när sonen till en av dem, bara liten pojke, låses in i ett skyddsrum och nyckeln tappas bort i panikens dimmor.
Mardrömstrippen, som enligt regissören själv är baserad på en sann historia, skildras på nyktert avstånd, även om Noé ibland vänder och vrider på fotot, låter det sväva ovanför sina subjekt. Det är fortfarande rena motsatsen till hans försök att ge publiken en hallucinogen upplevelse ur första-persons-perspektiv som han gjorde i Enter the void, där publiken såg Tokyos sexkvarter ur ögonen på spöket Oscar som flög runt och såg sin syster försvinna ned i en spiral av våld och sex.
Climax gör inga försök att expandera sinnet för sin publik. Vi sitter tvingade att bevittna hur andra människors hjärnor har tagits över och verkar frätas sönder inifrån.
Noé deklarerar i en textskylt att Climax är ”En fransk film”. Det är en pose, men samtidigt är den franska aspekten precis det han ska vara stolt över. Någonting liknande Climax hade aldrig kunnat produceras i USA eller för den delen Sverige. Den är för politiskt inkorrekt, för sexig, för fruktansvärd.
Gaspar Noé vann högsta priset i Cannes sidotävling Directors Fortnight i våras för Climax, en välförtjänt revansch för den kontroversielle regissören som några år tidigare möttes av ljummen kritik och enstaka hånskratt för sin underskattade porrfilm i 3D: Love.
Climax är också en mer sammanhållen berättelse, till och med i sitt kaotiska helvete. En omedelbar feel bad-klassiker.