Enligt förhandsinformationen ställer Could this be you? frågor som: Vad är det som driver en människa till extremism? Varifrån kommer vreden? Och var går skiljelinjen mellan aktivism och extremism?
Filmen inleds med ett Directors statement på temat att vi i dessa polariserade tider måste våga ställa de jobbiga frågorna, även de som inte har lätta svar.
Därpå ett citat från Oscar Wilde: Sanningen är sällan ren och aldrig enkel.
Vafalls? En föreläsning på gång?
Nja, snarare ett slags psykologiskt experiment i sluten miljö. Ett försök att personlighetsprofilera extremister. Två psykiatriker får i uppdrag att via djupintervjuer försöka skapa en psykisk profil av två för dem okända män, Alan och Bob, införda rånarluvor.
Premisserna är med andra ord hyperaktuella, egenartade och uppfriskande udda. Men så är det också den svenskpolska filmskaparen Agnieszka Lukasiak som håller i spakarna, hon berättar gärna utanför boxen, och verkar trivas i gränslandet där dokument och fiktion möts, eller kanske snarare går in i varandra.
Långfilmsdebuten kom 2005 med Bortglömda, en patosdriven arrangerad dokumentär där fakta och dikt går i klinch, och fem år senare såg vi hennes suggestiva spelfilm om flyktingskap, Between two fires, som låg dikt an verkligheten. Mixen verklighet och fiktion ger hennes specifika berättelser större vidd, gör dem mer allmängiltiga, angelägna.
Tanken är densamma här, ja, mer än så. Själva grundbulten, skulle man väl kunna säga. Titelns fråga vill engagera oss, få tanken att spira, att vem som helst kan bli terrorist. Eller åtminstone inse att en extremist inte är den andra lik. Vilket ju verkar helt rimligt.
Det är svårt att sätta ett epitet på den här oheliga blandningen av freudiansk analys av barndom, gestaltterapi och teatersport – vilket i och för skulle kunna vara något positivt (etiketter gör sig ju bättre på syltburkar än på konst) men här blir det mest till ett symptom på att filmmakaren inte riktigt nått dit hon vill. Eller åtminstone inte lyckas förmedla eventuella poänger till den här kritikern.
Mycket till Filmfilm är det inte, fotografiet är bara snäppet mer konstnärligt än det från en mobilkamera, men det är okej, så är det inte sällan i dokumentärgenren, men när inte heller tankegodset har någon vidare skärpa börjar jag flacka med blicken för att hitta den där omständigheten som välter tanken. Som får filmen att växa. Men icke.
Jo, okej, det finns några psykologiskt sett spännande ögonblick där intervjuobjekten får regissera skådespelare som agerar fram scener från det förflutna, trauman som Bob och Alan burit med sig hela livet. Som den där scenen där Bob står inklämd i ett hörn i 50-talsscenografi och återupplever en händelse från barndomen där mamman och pappan bråkar över hans huvud – den ger en kittlande bisarr Smultronstället-i-rånarluva-känsla.
Men annars är det på tok för vagt för att engagera. Psykiatrikerna verkar få hyfsad koll på dessa två knepiga individer, hittar i dem en ledare och en följare, men ett sån här skissande av två människors psykologiska utveckling säger tyvärr ingenting om någon annat än just dem. Och knappt det. Man kan väl lugnt säga att forskningsunderlaget är i tunnaste laget.
De inledande frågorna får inget svar, förutom möjligen det att vi alla är olika, men det visste vi ju redan.