Sällan har väl en film varit så vältajmad som denna. Utan corona hade ni hört oss rapportera om Spike Lees nya alster redan maj, från Cannes filmfestival, men nu ser Da 5 bloods istället skärmens ljus mitt under demonstrationerna efter George Floyds död.
Det allvarliga sammanhanget gör det lättare att förlåta regissörens lite mässande ton när han här mixar en skattjakt med en inte helt smidig föreläsning om svart historia.
Grundstoryn utspelar sig i nutid där fyra gamla vapenbröder (bloods) åker tillbaka till Vietnam för att hitta och begrava kvarlevorna efter den femte brodern, Norman, som stupade vid deras sida, och – inte minst viktigt – för att lägga vantarna på den kista med guld som de gömde i trakten för 50 år sedan.
Den enkla intrigen mixas upp med arkivklipp, illustrationer och foton som tar oss från slavhandeln fram till Black lives matter, och däremellan stannar upp vid Angela Davies, Kent State University, Martin Luther King, Malcolm X, med mera. Nä, vi får väl inga nya insikter om rasismen i USA men det som nämns är ju saker som självklart tål att upprepas, om och om igen.
Så ärendet är både gott och slagkraftigt illustrerat, men tynger ändå ner fiktionen. Speciellt då Spike Lee och de andra manusförfattarna även spränger in korta brandtal i dialogen.
Nå, gubbarna tränger djupare in i djungeln och via ett gäng tillbakablickar på gänget från kriget, släpps vi in i alla fall en liten bit innanför deras cementerade machoyta.
I återblickarna spelas udda nog blodsbröderna av samma grånade skådespelare som gör rollfigurerna i nutid. Vilket först ter sig rätt taffligt: gamla gubbar som småstapplar bredvid unge Norman när de fajtas med Viet Cong... men snart ter det sig som ett smart och kongenialt val av Lee; det visar hur minnena fortfarande i allra högsta grad lever kvar i männen.
Stunden i djungeln ger ett bitvis spännande äventyr, och där finns också en del intressanta tankar, framförallt koncentrerade till en av huvudpersonerna, den styvnackade Paul. Trots att han har uthärdat en livstid av rasism har han själv rasistiska tendenser. Paul pratar nedlåtande om mexikanska immigranter och kallar vietnameser för ”gulingar” (gooks). Dessutom – och det här ska vi tolka som det värsta symptomet på Pauls galenskap – är han en Trump-anhängare (en president som Lee, genom sina rollfigurer, kallar ”that Klansman in the oval office”). Det skojas även en hel del med Pauls Make America great again-keps.
Det är här man känner igen den spirituelle och kvicke Spike Lee, som nu senast gjorde BlacKkKlansman till en sån satirisk fest, men tyvärr tittar han fram alldeles för sällan. Merparten av tiden är det istället den förbannade (och i och för sig övertygande) Magister Spike som håller i takt- och pekpinnen.
Premiär på Netflix idag, den 12 juni.