Dunkirk, Their Finest Hour, Victoria & Abdul, The Crown. Som vi har konstaterat tidigare gödslar britterna just nu marknaden med diverse imperiekramande fiktioner som sannolikt är födda ur samma stämning som ledde fram till Brexit:
En längtan tillbaka till den tid då Storbritannien var en stormakt, då Rule Britannia ekade över globen.
Juvelen i denna reaktionära krona är såklart den gamle bulldoggen Winston Churchill, som bara på den senaste tiden fått två biopics tillägnade sig.
Det ska sägas att den film som rätt och slätt heter Churchill (som gick upp i Sverige i december) inte alls var så glorifierande som man kunde tro men det kompenseras å andra sidan dubbelt av Darkest Hour, som är hjältedyrkande från start till mål.
Sex Oscarsnomineringar, bland annat för bästa film, är som ni förstår överraskande, men ändå inte oväntat eftersom Joe Wright (som tidigare faktiskt gjorde Ian McEwans roman Försoning rättvisa på duk) har skapat tydligt Oscar-material, som ju ska vara svulstigt, lättillgängligt, sentimentalt och gärna patriotiskt (som även The Post – jag och juryn är ovanligt oense i år).
Darkest Hour har den legendariska reträtten vid Dunkirk som fond. Alltså det skeendet där stora delar av den brittiska armén satt fast på en strand i nämnda stad, samtidigt som tysken drog fram i en legendarisk gripklomanöver.
De flesta politikerna vill förhandla med Hitler men höken Churchill vill inte höra på det örat.
Den evigt vise Churchill tillåts i och för sig först vara lite klädsamt tveksam om han ska offra oöverskådligt många tusen soldaters liv. Scenen där han åker tunnelbana som en vanlig man för att pejla folkets vilja – och får hela vagnen att älska honom och ropa på krig – är menad att vara en heroisk höjdpunkt men är bara pinsam i sin förljugna krigsromantik.
Detta må handla om Den Store men berättarmallen är egentligen applicerbar på vilken annan biopic-kändis som helst. Formeln är enkel: En udda människa blir motarbetad av småskurna kollegor, ser ut att ligga illa till men triumferar till sist, och detta skildrat på ett publikflirtande vis som ska få oss att känna oss smarta eftersom vi, tillskillnad från de samtida korkskallarna, vet vilken fantastisk man han är, och hur fel de har.
Pilutta er, liksom.
Någon riktig match blir det ju därför aldrig. Hans motståndare är rundningskoner, och större delen av sträckan mot mål är rak och rosbeströdd. Snarare än ett medryckande drama är detta nämligen en glorifierad parad till en gammal patriarks ära.