Första Death Wish kom ut 1974, under exploitationfilmernas ”gyllene era” och genererade fyra uppföljare med identiska upplägg och dippande kvalitet.
Paul Kersey (då spelad av Charles Bronson) var en fridfull och klassmedveten arkitekt i New York. Men snart gör rånare inbrott i familjens lägenhet, mördar hans fru och nära på våldtar hans dotter som blir katatonisk av upplevelsen.
I brist på resultat från polisen tar Kersey lagen i egna händer och börjar mörda gatuligister. Han blir en hjälte i allmänhetens ögon.
Bruce Willis, som de senaste tio åren haft samma ansiktsuttryck i varje film: lidande som om hela hans familj har dött, är med andra ord perfekt för huvudrollen i remaken.
Willis version av Paul Kersey är en kirurg i Chicago (New York är för säkert 2018) som lappar ihop både poliser och rånare, tills hans fru mördas och dotter nästan våldtas. Heminvasionen och våldet är läskigt men intressant nog mer psykologiskt och mindre grovt än originalet.
Pacifisten Kersey begraver således sin fru och får ett peptalk av sin vapenglade svärfar:
”Folk litar på att polisen ska hålla de säkra, det är det som är problemet. Polisen dyker bara upp efteråt brottet begåtts, det är som att fånga räven när den kommer ut från hönshuset”.
Paul blir inspirerad, stjäl en pistol och börjar slakta rånare och våldtäktsmän på gatorna.
Ingen har bett om en remake på Death Wish 2018, utom möjligtvis NRA-TV. Men filmen är otidsenlig också i Sverige, där man nyss diskuterat att skicka in militär i vissa förorter. En vit man som plockar upp en glock och rensar upp på gatorna i Chicagos slum bekräftar de mediebilder som spelar på rädslor om urbant gatuvåld, liksom på alla amerikanska vapenfetischisters dröm om att en schysst kille med en pistol kan stoppa alla oschyssta killar med vapen.
Första Death Wish var ännu mer politiskt ignorant, och regissören Eli Roth försöker ta in filmen i samtiden genom scener där hiphop-radioprataren Sway poppar upp och diskuterar huruvida hämnarens våld är rättfärdigat; en rent kosmetisk uppdatering som inte direkt gör filmens sensmoral mindre smaklös.
Samtidigt är den våldsamma hämndfilmen en egen genre, där allvar blivit sekundärt till estetik och kraven för social medvetenhet inte är särskilt höga – så länge hämnden motiveras kreativt och levereras med mesta möjliga brutalitet.
Eli Roth gjorde sig ett namn som en av de ”splat pack”-regissörer som i mitten på 00-talet skapade skräckfilmsgenren ”tortyrporr” med filmer som ”Hostel”. Han har på senare tid låtit twitterraktivister bli uppätna av kannibaler i ”Green inferno” (2013) och lockat Keanu Reeves in i en sexfälla i underskattade thrillern ”Knock Knock” (2015).
Som skyddsling till Quentin Tarantino är Roths blodiga filmer också alltid delvis ironiska blinkningar, vilket gör att Death Wish – trots sina många problem – är svår att hata fullt ut.
Egentligen är jag nog mest illa berörd över hur Chicagorapparen Chief Keefs hotfulla drillanthem ”Love Sosa” behandlas på soundtracket: som en hypelåt för Bruce Willis precis innan han mördar knarklangaren ”The Ice Cream man” i det ökänt våldsamma South Side. Samma område som Chief Keef kommer från, och vars gangstertillvaro han romantiserar i låten, förvandlas till en slags kampsång för Willis. Det, om något, är plågsamt tondövt.