Nicole Kidman är ordentligt tilltufsad i Destroyer. Foto: Scanbox

Filmrecension: Avgrundsmörka stämningar i Destroyer

Publicerad

Nicole Kidman gör en Oscarsvärdig förvandling i Karyn Kusamas Destroyer. Kristoffer Viita hyllar en avgrundsmörk film om moderskap där en utmärglad alkoholistdetektiv söker försoning och hämnd i ett smutsigt Los Angeles.

Den som stajlade Nicole Kidmans hår till Destroyer förtjänar ett pris. Ingen skulle be en frisör om ett så luggslitet råttbo, en skapelse som ser ut att ha vuxit ut från någonting som en gång i tiden kunde kallas frisyr.

Kidman spelar Erin Bell, som i övrigt är en blek, mager och ständigt bakfull detektiv, full av ångest för gamla felsteg. Med etiskt tveksamma och ofta uselt genomtänkta metoder.

Visst, ännu en kvinnlig A-liststjärna som ”förfulat sig” för att det ska se ”äkta” ut och som vinner alla kritikers hjärtan? Ja det är ett klassiskt knep, men Kidman äger det som få andra kan.

Trots att Bell är konstant groggy triggas hon till besatthet när en kropp med en distinkt nacktatuering hittats skjuten i Los Angeles uttorkade cementflod. Kroppen är ett tecken på att Silas, ledaren för en rånarliga som Bell tidigare försökt infiltrera, återvänt till staden. Berättelsen skiftar till flashbacks där Bell och hennes manlige partner låter sig sugas in i det kriminella livet. I nutid letar hon bland spillrorna av gängets medlemmar efter nya spår.

På flera sätt påminner Destroyer om Abel Ferraras Bad Lieutenant med Harvey Keitel (1992) – som också fick en flippig remake i regi av Werner Herzog med Nicolas Cage (2009) – om en korrupt, sextrakasserande och knarkande detektiv.

Skillnaden är att Erin Bell ofta misslyckas när hon försöker hota och misshandla sig till ledtrådar. Hon har också en dotter hon försöker ta hand om på sämsta sätt. Exempelvis hittar hon sin 16-åriga dotter på en bar tillsammans en mycket äldre pojkvän. Bell försöker skicka hem ungen, men är själv så aspackad och ingen tar henne på allvar ens när hon viftar med polisbrickan.

Bell får betala priset för all försummelse, och alla chanser till försoning verkar sedan länge vara borta. En förälders värsta mardröm. Men mörkret och bristen på empati i filmens universum fortsätter bara leverera våldsamma och perversa incidenter. Det grövsta är kanske när Bell ger en döende rånare ett handjobb i utbyte mot information.

Karyn Kusama är en underskattad regissör i trippel bemärkelse. Både av kritiker och publik, då hennes filmer ofta förtjänat mer hyllningar och uppmärksamhet än de fått, och av filmbolagen, som låtit hennes uppenbara talang falla i glömska mellan filmer.

Hon vann det stora jurypriset på Sundance filmfestival med Girl fight (2000), sedan dröjde det fem år innan hon fick ett nytt försök, med superfloppen Aeon Flux (2005), baserad på den animerade kultserien. Ett klassiskt exempel på en hypad indieregissör som försöker hitta en egen röst i ett omöjligt storbudgetprojekt.
När Kusama följde upp med Jennifers Body (2009), en sexladdad high school-skräckfilm utifrån Juno-författaren Diablo Codys manus, sågades filmen trots många nyskapande element.

Det var kanske först med den långsamt brinnande thrillern The invitation (2015), om en middagsbjudning I Los Angeles som urartar till ett sektmöte, som Kusama hittade en perfekt tonträff. 

Destroyer är inte lika stark som The invitation. Rollbesättningen är ibland lite ojämn, men stämningen är perfekt sammansatt och det avgrundsdjupa mänskliga mörkret framstår aldrig som poserat.
Inramat av Los Angeles motorvägar och tältläger med hemlösa framstår det mesta som hopplöst, men Nicole Kidman får oss ändå att tro på Erin. Bara det är makalöst, men det är Karyn Kusamas förmåga att projicera en bottenlös tomhet och en rollperson som fortsätter framåt trots att hon förlorat allt, som gör Destroyer omistlig.
Idag borde Kusama räknas till en av Hollywoods mest egensinniga regissörer och jag hoppas att vi slipper vänta lika länge på hennes nästa film.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet