När Diamantino spelar fotboll hamnar han i ett meditativt rosa tillstånd där han omges av fluffiga valpar. Foto: Stockholms filmfestival

Filmrecension: Diamantino

Publicerad

En rosaskimrande saga som på ett smittande naivt vis slår ett slag för tolerans och drar ner byxorna på nationalismen. Fredrik Sahlin har hittat en pärla på Stockholms filmfestival.

I alla festivalprogram döljer sig små pärlor som kanske inte har potentialen att hitta en stor publik på ordinarie repertoar men väl kan göra en festivalbesökare smått yster av upptäckarglädje. Som detta charmtroll till film.

Det här är en medvetet naiv saga om Portugals främste fotbollsstjärna Diamantino (påfallande lik verklighetens Ronaldo) som när han träffar på ett gäng flyktingar rycks ur sin bolstrade, välbärgade tillvaro. Han adopterar därför en ung kille från Mocambique, som dock visar sig vara en lesbisk kvinna, anlitad av landets säkerhetspolis för att sätta dit Diamantino för pengatvätt.

Samtidigt håller en galen vetenskapskvinna och en ond minister på med ett projekt som går ut på att klona Diamantino, för att få fram ett helt landslag av Diamantinos som kan slå alla andra länder och på sätt återupprätta nationens storhet igen. Bakom dem står ett nationalistiskt parti som vill bygga en mur mot flyktingar, och vars credo är Make Portugal Great Again!

Med andra ord: fullständigt skruvat. Gränslöst, hejdlöst – och samhällskommenterande. Om en älskvärd själ som korrumperas av samtidens girighet. Diamantino är dock ingen pengatvättare, förstår vi snabbt (det är istället hans elaka tvillingsystrar). Han är istället som ett vuxet barn som över allt annat älskar mjuka djur. Det är såna han ser framför sig när han spelar fotboll, han hamnar nämligen då i ett meditativt tillstånd där allt runt omkring honom försvinner och han svävar omkring bland rosa moln och fluffiga valpar.

Diamantino är en småknäpp lätt surrealistisk fantasi som skulle kunna vara något som kitschkonstnären Jeff Koon fått drömma upp scenografin till (men bara haft låg budget till att realisera) den. En humanistisk, helt säregen skapelse med hbtq-touch som på ett smittande naivt vis slår ett slag för tolerans och drar ner byxorna på nationalismen.

De för mig okända filmskaparna Daniel Schmidt och Gabriel Abrantes har bevisligen tonvis av kreativitet men sannolikt inte mycket pengar att röra sig med. Det lär nog ändras (filmen visades även i en sidosektion i Cannes i år). Det ska bli oerhört intressant att se vart de kan tänkas gå efter det här.

Diamantino

Visa

Betyg: 4
Regi & manus: Daniel Schmidt & Gabriel Abrantes
I rollerna: Carloto Cotta, Cleo Tavares, Anabela Moreira m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet