”Vi har varit här hela dagen utan att någon har dött”, säger Guleds kollega uppgivet. Det skulle ju kunna vara något positiv, att ingen medmänniska trillat av pinn, men inte för Guled och gänget. De har nämligen ett av världens minst eftertraktade gig-jobb, de hänger utanför det lokala sjukhuset och hoppas få chansen att tjäna några kronor på att gräva ner en döing.
När arbetsdagen är över lägger Guled spaden på axeln och knallar hem till sitt skjul i kåkstaden utanför Djibouti city där han bor med sonen Mahad och hustrun Nasra, som ligger sjuk med en dödshotande njurinfektion och behöver akut hjälp för att överleva.
Denna långfilmsdebut av den finsksomaliske Khadar Ahmed gjorde storslam på den afrikanska filmgalan, vann inte minst priset för Bästa film, och blev även multipelt nominerad vid den finska Jussigalan. Vilket är helt rimligt. Det är nämligen en universell och i dubbelbemärkelse vacker, inbjudande liten berättelse med ett enkelt men slående tema, överlevnad i svåra miljöer och framför allt starkt bindande kärlek. Svårare än så behöver det inte vara.
I original heter filmen ”Guled & Nasra” vilket är en mer rättvisande titel, för det här handlar till största del om duon, och deras kärlek. Nej, självklart inte den sprittande varianten som får dig att ställa dig i fören på en (dödsdömd) atlantångare och yla ”I´m the king of the world!”, utan den långverkande, omhändertagande och självuppoffrande som brinner i en stadig låga mellan dramats huvudpersoner.
Guled måste få ihop 5000 dollar för den operation som ska rädda Nasras liv, vilket ju är mycket pengar överallt men för Guled är det lika svårt att få ihop den summan som att nå månen. Men han knallar på. Bokstavligen. Med trasiga flip-flops genom stenöknen mot den barndoms by som han flytt som ung för att komma bort från klantänk och småsinthet, där han förhoppningsvis kan få del av sitt arv efter fadern.
”Dödgrävarens hustru” skrider som en kamel i disig solnedgång. Smeker ömsom näthinnan med varma, stämningsfulla bilder från öknen, bjuder ömsom på korsklippt spänning mellan Guled och Nasras respektive kamp för att behålla livhanken. Trots alla umbäranden är tonen relativt ljus, det är inte rå realism vi skådar, snarare andas hela det korta stycket på 86 minuter en apart form av humanistiskt hopp.
Det haglar som bekant inte afrikansk film över den svenska repertoaren, men när det nu väl kommer en, är det kul att det är ett sådant här tajt och välskapt drama.