Gustave Eiffel har nyss blivit hedrad i USA för att han byggt (stommen till) Frihetsgudinnan och nu vill de franska höjdarna att han ska bygga något snajdigt och stort till världsutställningen i Paris 1889. Men den uppburne ingenjören/arkitekten vill hellre sitta under sin korkek, i det här fallet: bygga en tunnelbana. Han vägrar rita ett skrytbygge som bara ska rivas när utställningen är över.
Den ovillige hjälten, alltså. Igen. Kunde vi inte för en gångs skull få se en huvudrollsinnehavare som tänder på alla cylindrar på en gång: Jajamensann! Jag vill gärna släppa plogen och dra på mig revolverbältet igen! Eller som här: genast ge mig i kast med detta omöjliga uppdrag.
Nå, när det kliver in en skön dam i historien får Eiffel plötsligt eld i baken och resten är historia. Eller nja, lite mer är det ju. Eiffel träffar överklasstjejen Adrienne redan vid sitt första stora bygge, bron över floden Garonne 1857, men deras heta kärlekshistoria får ett abrupt slut. När de stöter på varandra igen många år senare blossar flamman upp igen men Adrienne är dock vid det här laget gift, vilket leder till en överdos av scener med menande och suktande blickar. Den rangliga romantiken kunde man gott ha varit utan, det är tornet och de stiliga påkostade miljöerna som ger konstruktionen stadga.
Stjärnan Romain Duris (”Mitt hjärtas förlorade slag” och mycket mer) gör titelrollen med samma innerliga emfas som han brukar begåva sina rollfigurer med. När Romain talar, lyssnar man och det är mycket tack vare honom som det spritter lite liv i en biopic som annars, med sitt hyllande av tornet och dess skapare, verkar vara beställd av den franska staten. Är det något slags jubileum i antågande? Nog luktar det efterkonstruktion om Eiffels starka demokratiska patos och nutida värderingar när det gäller arbetarnas säkerhet.
Å andra sidan lär bara en av alla hundratals arbetare som var inblandade i mastodontprojektet ha dött, så han kanske var ett föredöme ändå.
”Eiffel” är hur som helst en snygg, trygg och småtorr berättelse tagen ur verkligheten. Lite som en rörlig version av min barndoms seriealbum i serien ”Illustrerade klassiker” där man fick en korta och lättfattliga summeringar av kända typers liv och bravader, från apachehövdingen Geronimo till Kapten Cook.
På samma sätt har den relativt färska regissören Martin Bourboulon (och tre manusförfattare) skapat ett strömlinjeformat idolporträtt som ändå hyser så många fascinerande tekniska detaljer från tornets uppförande, att det med fördel kan visas på Roliga timmen för landets arkitekt- och ingenjörsstudenter.