Carlos Eduardo Robledo Puch var en blondlockig yngling med änglalikt ansikte och en filmstjärnas utstrålning. Han var också Argentinas mest kända seriemördare. En Bonnie.
Nej inte en sån där som slaktar utefter zodiaken, adelskalendern eller något annat krystat mönster som bara manusförfattare kan hitta på, utan så där i förbifarten, när han våldtog eller gjorde inbrott. En vandrande dödsängel som verkade vara fullständigt renons på vad vi andra kallar moral. En mordisk och ovanligt stilig sociopat.
Carlos fängslades 1972 och sitter fortfarande inne men nu har han alltså fått en film till sin ära. Eller vad man nu ska kalla det. Ingen hyllning såklart, men ett verk som medvetet kliver in i samma avstängda känsloläge som man kan tänka sig att Carlos befann/befinner sig i. Han är bara knappt 20 år när vi möter honom första gången, en snygg slacker som bryter sig in i en lyxvilla och snor åt sig dyrbarheter samtidigt som han tar sig tid att dricka lite whiskey och dansa med sig själv på vardagsrummets mjuka matta.
Han blir snart attraherad av stilige Ramon och tillsammans inleder de en brottsturné som blir allt blodigare. I inledningen lägger Carlos, här fint gåtfullt spelad av debutanten Lorenzo Ferro, ut texten om hur han aldrig har förstått konceptet ”mitt och ditt”. Livet är till för att avnjutas och den som står i hans väg ligger risigt till.
Alltså en första bit till ett psykologiskt pussel – som aldrig läggs.
Den som väntar sig en djupare, eller ens amatörpsykologisk, analys av hans blodiga värv får leta någon annanstans, här presenteras Carlos och hans dåd som udda anekdoter, småskruvat konstaterande snarare än dramatiska. Som vore det en bröderna Coen-film utan humor. Några våldtäkter syns dock inte till här, som om filmmakaren Luis Ortega vill bespara oss dem, eller tänker att de ännu tydligare än dråpen skulle få oss att ta avstånd från Carlos.
Eller så skulle den verklige brottslingens övergrepp på kvinnor kanske störa den lite svårtolkade queer-auran som omger huvudpersonen.
Frånvaron av ett tydligt psykologiserande är kongenial, vågad och på ett sätt ganska befriande i en thrillergenre som gärna vill förklara mer än den behöver, men det skapar också ett svåröverbyggt avstånd till publiken.
Främst, tror jag, till oss som inte har några förkunskaper. Det faktum att en film ändrar skepnad beroende på var den visas blir nämligen extra tydligt här. I Argentina skildrar den en känd och mytomspunnen förbrytare; där har folk alltså egna minnen att spegla filmen mot, här hemma blir det bara ett drama om en stillsam och störd figur, som vi aldrig får blicka in i.
Det är fascinerande, men vi står bara på utsidan och betraktar. Det är lite som att ta del av överkursen utan att ha läst baskursen.
Men snyggt är det onekligen. Den ambitiösa produktionsdesignen (scenografi, rekvisita, kostym) återupplivar 70-talet på ett otvunget men övertygande sätt. Det viga kameraarbetet och de vältajmade klippen ger en levande film som trots sin brist på emotioner i alla fall är smått suggestiv.