Emma är Jane Austens mest lättsamma verk, skriven med lätt hand och – föreställer man sig – en handskbeklädd hand framför munnen för att kväva en oklädsam fnissning. Den unga Emma lägger sig i allas kärleksliv och agerar matchmaker – tills hon inser att det krävs mer än avbockade specifikationskrav för att kärlek ska uppstå. Först då hittar hon också kärleken själv.
Regissören med det fantastiska namnet Autumn de Wilde har en lång meritlista inom foto och musikvideoregi, och har jobbat med kreativa artister som Beck och Jenny Lewis. I långfilmsdebuten Emma skiner hennes bakgrund igenom, varje scen är visuellt utsmyckad långt bortom överdådets gräns: silkesgardiner i flera lager, tårtor i flera våningar, växthus, prunkande engelska trädgårdar.
Här finns en släktskap i rakt nedstigande led från både Wes Anderson och Sofia Coppola: pasteller i överdåd, färgkontraster och stor vikt vid detaljerna. Inte konstigt att filmen genererat ett långt fotoreportage i amerikanska Vogue, eller att tidningens redaktör Anna Wintour presenterade den på en speciell visning för enbart modefolk.
En del scener är bara en kort, stilla bild. Ett typiskt Wes Andersonskt manér men som också ter sig logiskt från en regissör van att jobba med både stillbildsfoto och snabba musikvideor. I en intervju har de Wilde sagt att hon ville förmedla visuellt det hon själv såg framför sig när hon läste boken som tonåring. Plus det historiska faktum att färg, förr i tiden, var ett sätt att visa att man var förmögen. Det gråa, bruna och färglösa hörde arbetaren och bonden till.
Jane Austen tolkas ofta, helt oförtjänt, som en romantisk lättviktare, vilket inte stämmer. Bakom varje lyckat bröllop i hennes böcker står minst två krassa äktenskap, formade enbart utifrån en ekonomisk verklighet. Hon är en vass satiriker, i synnerhet älskar hon att sticka en sylvass gåsfjäderpenna i sidan på överklassen med alla deras konventioner och privilegier. Så också här – konventionerna både förlöjligas och beundras.
En underbar Bill Nighy spelar Emmas pappa, en sympatisk man som dessvärre ständigt underhåller Emmas förakt mot äktenskapet genom att förknippa det med övergivenhet – att gifta sig är att försvinna. En på sätt och vis universell sanning. Som Emma ser det är äktenskapet bara till för dem som saknar rikedom och inflytande. Två saker hon redan har, så varför ska hon bry sig om eventuella friare?
Lättsamheten i Emma gör den enkel att filmatisera. Clueless (1995) är till exempel en mycket lyckad modern tolkning av romanen. I filmen bestämmer sig skolans populäraste tjej Cher (Alicia Silverstone) för att ta den nya, inte särskilt karismatiska studenten Tai under sina vingar och fixa både pojkvän och status åt henne. Även Clueless är förstås en komedi, eftersom Emma är en komedi och ingenting annat. Det är den minst djuplodande av Austens böcker och man kan därför inte förvänta sig en lika stor social kommentar från den som till exempel Förnuft och känsla eller Övertalning.
Att tolka den på detta sätt – sprudlande, livsbejakande och allt igenom underbar – är därför det enda rätta.