Gladys och Keaton med sin nya rymdpolare Vojajer Foto: Nordisk film

Filmrecension: Ensamma i rymden

Publicerad

Underhållande svenskt rymdäventyr som lånar friskt och ogenerat från de klassiska utflykterna i universum. Bitvis maffigt, bitvis lite skramligt, menar Kulturnyheternas filmkritiker Sofia Olsson, som ser sig charmad av Ted Kjellssons Ensamma i Rymden.

Ett Aniara, ett förlorat Dorisburg, en ET-figur och en tjurskallig rymdskeppsdator… Berättelser om människans villkor och litenhet, om möten med andra livsformer och om hjältemod och vänskap. Det finns mycket att låna från när man gör film om den stora svarta rymden.

Ensamma i rymden förhåller sig till, och lånar ogenerat av, många av de klassiska rymdhistorierna. Det är en på många sätt traditionell postapokalyptisk rymdfilm med allt vad det innebär av spatiösa skepp och bombastisk blåsorkestermusik. Mer unikt är att den är för barn. Och på svenska. Det är Henrik Ståhls teaterpjäs Vial som har stöpts om till film och blivit första delen av ett rymdepos för barn i regi av Ted Kjellsson.

Det börjar med en tillbakablick på det förlorade paradiset Jorden där rymdingenjören Speedy berättar godnattsagor om Voyager för sin dotter Gladys. Åtta år senare är Gladys och lillebror Keaton ensamma på det gigantiska rymdskeppet Svea, mamma Speedy och alla andra har försvunnit.

De två syskonen driver omkring i rymdskeppet och försöker få tiden att gå. Där finns en rymddator som bara pratar japanska men sköter ruljansen som en mer omsorgsfull version av den famösa ”Hal” från Kubricks 2001.

När rymdvarelsen Vojajer kraschar in i Svea med sin lilla rymdjolle bryts tristessen. Vojajer är en skrockande, godissnaskande och skämtsam figur med överdimensionerat huvud och ödlelik hud, uttrycksfullt gestaltad av Henrik Ståhl. Allt ställs på sin spets, syskonrelationen såväl som rymdskeppets färdplan.

Ensamma i rymden har maffiga scener där Gladys svävar i tyngdlöshet, och åkningar genom skeppet där barnen är så yttepyttesmå i den gigantiska konstruktionen. Här och där är det nästan storbudgetsklass. Det blir dessvärre en smula märkligt när så många andra scener känns som en dussin-tv-serie för barn inspelad i en skramlig studio. Rösterna ekar och allt framstår precis så omaffigt som det gör när nån klär ut sig till rymdvarelse och pratar roligt med barn i en pyntad lagerlokal.

Ändå är det charmigt, sådär som svenska tv-julkalendrar brukar vara. Barnen (begåvade Ella Rae Rappaport och Dante Flesichanderl) och deras mod och rädslor är i centrum. Och när Vojajer skojar och fnyser och pratar nån slags låtsas-spansk-svenska är den här filmen lika pajig som unik. Det känns helt rätt att rymdvarelserna pratar svenska med rolig brytning, som nån slags sävliga rumpnissar. Humorn och självdistansen bär när det blir skakigt och slätar över det ryckiga manuset och regin som inte riktigt skakat av sig teatermanéret.

De scener som på riktigt engagerar är tillbakablickarna, och varenda sekund som Speedy (strålande Aliette Opheim) är med sin dotter. Vad katastrofen består i vet vi inte, men jorden är trasig och i ett alldeles underbart lugnt och vackert norrbottniskt landskap förbereds rymdskeppet Sveas ombordstigning. Älven och de välbekanta björkarna är en fin kontrast till den jättestora rymd som vi sett så många gånger ur ett amerikanskt perspektiv.

Jag hoppas att de kommande filmerna ger svar på vad som hänt där på jorden, och varför Speedy är försvunnen. För det är där, i sorgen, längtan och katastrofen som historien kan bli riktigt intressant.

Betyg: 3
Regi: Ted Kjellsson
Manus: Ted Kjellsson och Henrik Ståhl
I rollerna: Ella Rae Rappaport, Dante Flesichanderl, Henrik Ståhl, Aliette Oppheim m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet