Filmrecension: Ett veck i tiden

Miljardbudget, megastjärnor och baserad på en bestseller, ändå är Ett veck i tiden den sämsta filmen Fredrik Sahlin sett på mycket länge.

Redan de första scenerna i filmatiseringen av Madeleine L’Engle bästsäljande roman om unga Megs äventyr i galaxen (och vidare) innehåller tillräckligt mycket sötsliskighet för att knäcka även en sockertorsk, men okej, det är en film främst riktad till barn, och okej – igen – det är väl bara för att ge konstrast till en sälta som kommer senare. Tänker jag i den goda vilja som alla verk trots allt är värda att mötas med.
Men icke.

Istället följer ett färggrant new age-artat spektakel, tryfferat med logiska luckor av svarta hål-storlek och fulfilosofiska sentenser av carpe diem-karaktär.

Mobbade Meg saknar sin genialiske forskarpappa som försvann för fyra år sedan. ”Sannolikt till en bar i Tijuana”, som en elak lärare säger, men nej, han har via sina experiment lyckats ta sig till andra sidan universum. Inte i en självsnickrad raket utan via ett slags mental förflyttning som han kallar tesseract – vilket i korthet går ut på att man kan tänka sig fram genom dimensionerna.

Snart får Meg, hennes påfrestande lillgamle lillebror och hennes nyvunne pojkvän besök av tre gudinnor (Reese Witherspoon, Oprah Winfrey, Mindy Kailing) som tar dem på en tripp genom universum för att rädda pappan undan ett ont väsen kallat Camazotz, en sinnebild för mörkret i oss, för avundsjukan, rädslan, våldet.
Att skylla våra mindre smickrande sidor på en utomstående kraft kan ju te sig lite simpelt men det är ju å andra sidan en viktigt del av det kristna fundament som Ett veck i tidens författare lär ha stått på i sitt skapande. Vilket kanske kan delförklara att adaptionen, med alla sina färggranna världar och gloriaförsedda kontrahenter, har samma utstrålning som en pamflett från Jehovas vittnen.

Regissören och filmiska mångsysslaren Ana DuVernay som mestadels jobbat med TV och dokumentär (dock även Martin Luther King-fiktionen Selma) har här fått en megabudget att leka med, men går tyvärr – tillsammans med i stort sett hela teamet – fullständigt vilse. Bombastiska synthar och tunga stråkmattor försöker väcka liv i ett märkligt ospännande äventyr med en överjordisk tondövhet som vi inte noterat sedan John Travoltas scientologkalkon Battlefield Earth. Dessutom bjuder man på ett gravt överspel med opåkallade kramkalas där alla i tid och otid deklarerar JAG ÄLSKAR DIG och lossar av en massa saliga leenden som ger otäck hubot-känsla.

Det gör så klart även det faktum att alla inblandade är smala, modellsöta och har onormalt släta och symmetriska ansikten.
Ett veck i tiden gör med andra ord samma sak som många andra amerikanska filmer riktad till den yngre publiken; de sprejar barnen med sentenser om att det är insidan som räknas, men visar samtidigt i sin produktion att det bara är de estetiskt korrekta människorna som räknas, som får rollerna.
Nej, jag vet, det är inte ett scoop direkt, men när tendensen är så tydlig i en film som så hårt tror på sin egen oändliga godhet blir det ännu mer provocerande.
Det är sådana här förment fina filmer som väcker min inre Camazotz.

Ett veck i tiden

Visa

Betyg: 1
Regi: Ana DuVernay
Manus: Jennifer Lee, Jeff Stockwell
I rollerna: Storm Reid, Reese Witherspoon, Oprah Winfrey m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet