En lång åkning genom en nutida tunnelbanestation i Berlin och sedan upp för trapporna mot gatuplan. Vi skymtar ett hakkors – och hade kvinnan där inte lite omoderna kläder? När vi kommer upp i fria luften är året 1931 och solen sticker i ögonen.
Fabian, en 30-nånting ”reklamare” innan ordet uppfanns, jobbar för en tobaksfirma, skriver slagfärdiga slogans men bär fortfarande på mentala ärr från åren i det första världskrigets skyttegravar. Vi kliver in i hans sargade psyke från start, i ett anslag som attackerar sinnena med en storm av intryck och uttryck: tidsenliga expressionistiska montage, gryniga bilder, journalfilmer och groteska närbilder på galna anleten. En burlesk ormgrop av nazister, egoister, transvestiter, nihilister, sadister och alla andra möjliga ord som slutar på -ister. Ett hårt klippt, dynamiskt bildarbete som sätter såväl Fabians karaktär som tidens tumult.
Precis när det börjar bli lite väl plågsamt, lugnar bildflödet ner sig, men behåller genomgående det gamla, nästan kvadratiska 4:3-formatet.
Den evigt unge tyske stjärnan Tom Schilling (som sannolikt har ett Dorian Grey-porträtt på vinden) ger den rätt veke Fabian en passande storögd blick på allt som pågår runt honom. Han har sedan länge tappat kontrollen, lever rumlare, hänger med sin socialistiske överklasspolare, festar på avgrundens rand. Blir ihop med en aspirerande skådespelerska, vilket leder till en kännbar kärlekshistoria som blir en röd tråd genom det politiska och sociala kaoset – som vi vet kommer att leda in i det andra världskriget.
Mellankrigstidens Berlin har avhandlats i populärkulturen sedan… ja, faktiskt sedan det begav sig. 1920 och 30-talens författare var nämligen snabba på bollen. Mest känd är väl Alfred Döblins roman ”Berlin Alexanderplatz”, som kom ut två år innan denna film utspelar sig, förlagan till musikalen ”Cabaret” kom 1939 och Erich Kästners ”Fabian – en berättelse om en moralist” hamnade på bokhyllan redan 1931.
TV-serien ”Babylon Berlin” (visades i SVT 2019) är en nutida tolkning men klart sevärd för den som likt undertecknad fascineras av den dynamiska och diaboliska eran. Eller kanske snarare den mytbild som har serverats oss. Det ”glada 20-talet”, frihetens bastion, normer i tolerant upplösning men också ett Tyskland med skenande inflation, arbetslöshet, politiska attentat och stöveltramp.
Konstigt nog gör filmmakarna ingen motsatt tidsresa i slutet, som den i starten, vilket ju annars hade varit snyggt. Eller nja, kanske för övertydligt. Hursomhelst är den där initiala åkningen ett lika enkelt som genialt grepp som antyder att historien är en del av nutiden, att det som skedde då lever i oss nu, och att allt – tyvärr – upprepar sig.
”Fabian” är sannerligen inte den första att peka på tidens och samhällets cirkelgång, men med tanke på den extrema högerns frammarsch över Europa och det smärtsamma faktum att vi har en makthungrig Putin strax öster om oss, känns detta historiska tretimmarstrauma skrämmande aktuellt.