Maria Bonnevie och Ylva Bjørkaas Thedin i Fenix. Foto: Njutafilms

Filmrecension: Maria Bonnevie och Sverrir Gudnason i norska drogdramat Fenix

Publicerad

Maria Bonnevie och Sverrir Gudnason i norskt deppdrama om kämpande barn med trasiga föräldrar, som inte imponerar på Kulturnyheternas filmkritiker Kristoffer Viita.

Det är svårt med alkis- och drogdraman. Oavsett om det är Svinalängorna (2010) eller förra årets Trädgårdsgatan känner jag ofta en distans till de ångestfyllda spritfesterna som slår familjer i spillror. Ett vältrande i misär och barn som prompt ska traumatiseras för livet. Finns det inte någonting smått perverst i den här besattheten av en missbrukares sönderfall?

Människors dubbelhet och nyanser ignoreras ofta till förmån för lidande och åter lidande. Vem vill se detta och varför? Vad kan vi lära oss?
Trainspotting (1996) är kanske den pundarfilm som berört mig starkast. Det är ingen slump att det är en komedi.

Deppdramat Fenix är tyvärr inte heller någon rolig historia.
Snart 14-åriga Jill och hennes lillebror Bo bor tillsammans med sin ensamma mamma Astrid, spelad av Maria Bonnevie. Hon är alkis, komplett med sängrökande och fördragna persienner alla tider på dygnet. När filmen börjar har Jill tagit över Astrids moderliga plikter, och tvingas vara en bonusförälder till sin egen mamma. Astrid har fått en jobbintervju och firar med tårta, samtidigt som hon verkar säker på att allt kommer skita sig.

Trots en klyschig rollperson gör Bonnevie ett imponerande trovärdigt porträtt av en självhatande individ vars mindervärdeskomplex saboterar hennes chanser i livet.
Också Sverrir Gudnason är tillbakahållet uttrycksfull med ett inre mörker, trots sin fyrkantiga roll som den frånvarande pappan Nils.

När Astrid försvinner i samband med intervjun, och endast Jill vet vad som hänt henne, dyker Nils upp hemma i Sverige efter en lång frånvaro i Norge där han turnerat som musiker. Han och barnen ska fira Jills födelsedag och låtsas som om familjen inte är dysfunktionell och ungarna får en kort semester från sin krävande mamma. Även om någonting hela tiden känns fel.

Nils tar med barnen till sitt hotell, går på restaurang och ger dottern en glittrig klänning i present (”Fan Jill du kommer ju behöva livvakter!”), men snart spricker fasaden. Nils har ett struligt kärleksliv (”Det här med fasta förhållanden är inte för mig”), han saknar känsla för ansvar och planerar han att rymma iväg igen till Brasilien.

Åtminstone är det vad han säger. Men inte ens när vi förstår motiven bakom hans struliga uppenbarelse blir det lättare att älska honom. Han är förstås också missbrukare, men också ett mansbarn av obotlig sort. För obotlig för att bli dramatiskt intressant.

Fenix största kvalitet är skådespeleriet, som många gånger lyfter det ganska mediokra manuset. Filmen som helhet är för osubtil, och mest irriterande är en otäck spindelliknande varelse som bara barnen kan se, som kryper fram när föräldrarnas demoner blir för ansträngande.
Som om att det behövdes ännu ett monster…

Däremot är Fenix aldrig tråkig, och den avslutas väldigt abrupt. Det är möjligt att filmen mått bättre av ett längre format, där rollpersoner haft mer tid att utvecklas till fullblodiga människor bortom sina droger. Om nu någon vore intresserad av det.

Fenix

Visa

Betyg: 2
Regi & manus: Camilla Strøm Henriksen
I rollerna: Maria Bonnevie, Sverrir Gudnason, Ylva Bjørkaas Thedin m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet