Kreativt kaos i ”Final cut” Foto: Njutafilms

Recension: Spyor, diarré och zombies i ”Final cut”

Publicerad

”En film om en filminspelning av en film som handlar om en filminspelning av en japansk b-film. Mer meta än så här blir det inte.” Fredrik Sahlin har sett franske Michel Hazanavicius smågalna hyllning till det kreativa lagarbetet.

Många ögonbryn höjdes när det framgick att en zombiefilm skulle få det ärorika uppdraget att inviga filmfestivalen i Cannes 2022, men de sjönk ner på plats igen när man insåg att Michel Hazanavicius stod för manus och regi. Han som begåvade världen med den snygga och underfundiga ”The artist”, en nästan helt stum film om en stumfilmsstjärnas uppgång och fall.

När en mer seriös regissör tar sig an genrefilm brukar det bli bra (helt enligt Lex Bo Widerbergs ”Mannen på taket”), så även här. Även om ”Final cut” nu i och för sig inte är en zombiefilm, utan en komedi om skapandet av en sådan. Och nog gick den hem, premiärbiografen vred sig i skrattparoxysmer samtidigt som blodet, spyorna och diarréerna flödade över duken.

Precis som Oscarsjuryn gillar Cannes-publiken film som handlar om filmskapande, och det här lär vara ett inofficiellt världsrekord i meta: En film om en filminspelning av en film som handlar om en filminspelning av en japansk b-film. Filmen, alltså den som här recenseras, är dessutom en fransk remake av ett japanskt original – ”One cut of the dead”.

Mer än så ska inte sägas om de olika lagren, mycket av behållningen ligger nämligen i att inte känna till de exakta omständigheterna, men var förvissade om att Hazanavicius med anhang tar till vara på all möjlig metahumor, och gör det med lika delar initierad branschfiness och publikfriande analhumor.

Här finns också en liten smågullig pappa-dotter-relation som egentligen är försumbar men när den ändå ligger där som lockande strössel är det lika bra att slicka i sig. Favoriten Romain Duris gör pappan, en pragmatisk och neurotisk bruksregissör av reklam- och informationsfilm, som blir anlitad av en japansk producent för att ta sig an ovan nämnda inspelning och som i processen hittar tillbaka till skaparlusten. Ja, hela ”Final cut” kan ses som en smågalen hyllning till det kreativa lagarbetet som i bästa fall är filmskapandets fundament.

”Final cut” håller faktiskt nästan lika bra vid en omtitt, men den aha-upplevelse som är filmens främsta vapen är av förklarliga skäl inte lika vass vid en andra sittning. Däremot slås jag av en ny, lite deppig insikt, och detta på grund av den medföljande 17-åringens reaktion. Det är nämligen en film som kräver ett tålamod som inte alla skärmberoende tonåringar, som är vana att få akut behovstillfredsställelse, har. Redan innan den första aktens slut viskar han: ”Kan vi gå nu? Det här kan vara den sämsta film jag sett”.

Jo, så förvirrande och jobbigt stökig är faktiskt den första halvtimmen. En riktigt usel C-film. Men allt kommer förklaras under de två kommande akterna. Tonåringens dom efteråt? ”Riktigt bra, faktiskt!”

Bonusinfo: ”Final cut” lanserades initialt under titeln ”Z” men när de ryska ockupanterna i Ukraina tog samma bokstav som sin logga, fick filmen sin nya titel ”Coupez!” – de franska regissörernas motsvarighet till det svenska ”Bryt!”. ”Final cut” är den internationella titeln.

Betyg: 4
Regi & manus: Michel Hazanavicius
I rollerna: Romain Duris, Bérénice bejo, Grégory Gadebois m fl
Biopremiär 30 september

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet
Mer Film
Mer Kultur
Mer Nyheter