De finska kidsens försvarare är tillbaka! Selma Vilhunen är regissören som lyckades göra en cool och ömsint dokumentär om… flickor som älskar käpphästar. Hobby horse revolution var en ögonöppnare, ett modigt och säkert inlägg som stod på de marginaliserades sida. Nu återkommer Vilhunen med en spelfilm, men rör sig återigen i den yttersta marginalen av det finska samhället. Det handlar om tonårsgraviditet och högerextremism.
Kiira är 15 och blir gravid efter en blöt fest. ”Pappan” är den spinkige killen Lenni, som varit förälskad i Kiira i flera år och uppenbarligen mest hade tur den kvällen då barnet blev till. Kiira gillar Lennis introverta och känsliga person och tillsammans bestämmer de sig för att behålla barnet. Det kan verka som en osannolik slutsats, men för två vilsna kids med lite trassliga hemförhållanden blir tanken på en egen familj (och kanske en egen lägenhet!) en möjlighet snarare än ett problem.
Hemma hos Kiira är det fullt av småsyskon, hos Lenni finns bara en trött mamma och hennes lika trötta rasism. De bor i ett miljonprogramområde i Helsingfors utkanter, befolkat av ensamstående morsor, invandrarfamiljer och en och annan bitter finsk gammpojk.
Jere Ristseppäs figur Lenni kan vara bland det sorgligaste jag sett. En i grunden känslig och intelligent person men som inte har någon som helst koll på sina känslor och äts levande av det hårda klassamhället. Lenni växer i takt med Kiiras mage, han är förstås livrädd men ändå uppfylld av det faktum att han ska bli någons pappa. När det börjar bli allvar och det visar sig att det var jättesvårt att hitta ett jobb och att veckopengen inte alls räcker till nånting, särskilt inte en lägenhet, är Lenni helt förlorad. Istället för att hämta styrka i sitt stundande faderskap, tyr han sig till de lokala rasisterna som erbjuder någon slags gemenskap och trygghet.
Möjligtvis har jag ett för stabilt, ordnat, medelåldersperspektiv för att förstå hur en cool 15-årig tjej kan vilja starta familj med en tanig nynazist, men det är något som inte går att ta på allvar i Kiiras och Lennis relation, och som underminerar Crazy young heart. Kärleken är inte himlastormande, snarare praktisk, och för mig förblir Kiiras val en gåta. Jag kräver inte att hon ska ”göra rätt” eller vara en präktig talesperson mot tonårsgraviditeter, men för att gå med på premissen vore det fint att förstå vad som driver Kiira. Lite av den omsorg som lagts på att teckna Lennis sorgliga figur hade kunnat läggas på henne. Rosa Honkonen som spelar Kiira är nämligen en stjärna som behöver mycket mer utrymme än vad hon får.
Bäst i Crazy young heart är den intressanta bilden av Finland. Trots extremlåg invandring (jämfört med Sverige) är förorten till Helsingfors en mångkulturell självklarhet. De flesta ungdomar umgås helt blandat och är uttalade antirasister. Samtidigt finns en klick högerextrema som envist lever i föreställningen om att allt var bättre förr och att den viktigaste frågan i världen är att få bort den anspråkslösa moskén i centrum.
För ett vilset och uttråkat pojkgäng är det bara att glida in i hatgemenskapen. I filmens bästa scen sprayar killarna hakkors på moskén, men får inte till symbolen rätt trots upprepade försök. De lämnar två obegripliga streckklumpar efter sig. Och våld, sorg och misslyckande.