Två tonårspojkar dyker ner i en kvällskav insjö, en kort sekund vällustigt tumlande under ytan men sedan försvinner den ene pojken, sugs bort i vätans allomfattande mörker. Det är en vackert ångestfylld, skimrande inledningsscen. Inte unik, tvärtom, vattenbad som metafor för sex och passion är lika sliten som den där ett tåg ränner in i en tunnel, men likväl är snyggt iscensatt.
Sedan återkommer dock bitar av den scenen, samt några andra övertydliga vattenaktiviteter, med en sådan frekvens att till och med symbolnestorn Carl Jung sätter sig upp i graven och ryter Stopp!
Ändå är det bildmakandet som är bäst i det här estniska dramat om en spirande homosexuell relation mellan två militärer i det sovjetiska flygvapnet 1977. Som i en ”Call me by your name” i uniform följer vi unge bassen Sergej när han blir kär i den något äldre, stilige kaptenen Roman.
Den här ibland lätt melodramatiska berättelsen är en adaption av skådespelaren Sergej Fetisovs roman, baserad på hans egen tid i militären, som berättar om olycklig och dödsdömd kärlek i en oförlåtande omgivning. Även om budskapet om allas rätt till kärlek är ständigt aktuellt och självklart behjärtansvärt är dess budbärare tyvärr irriterande valhänt. Den långfilmsdebuterande regissören Peeter Rebane kommer från musikvideomakandet där mycket information snabbt ska sätta stämning och story, övertydligheten är i princip nödvändig, men när berättandet appliceras i det långa formatet blir resultatet ett annat. Så klart. Överpedagogisk regi och tydligt skådespeleri, fullsmockat med menande, pockande, sugande, hotfulla blickar – de senare ackompanjerade av lika hotfull musik.
Som extra lök på skådespelarlaxen har man tvingat alla aktörer spela fram dramat på knagglig engelska, vilket knappast gör närvaron bättre. Det sägs att det är svårt att skämta på ett språk man inte behärskar till fullo, men det är – visar det sig – lika knepigt att spela kär, eggad, arg eller glad.
Först kan ju detta val te sig lite udda, alltså att låtsas att alla i Sovjetunionen pratade bruten engelska, men producenterna hoppades nog på att sälja filmen utanför hemlandet. Det har väl gått så där, om man ska tro IMDb, men man har i alla fall fått paradera ”Firebird” på ett otal hbtq-relaterade festivaler världen runt, och vunnit en hel del priser – men det hade man i och för sig kunnat göra även med en film gjord på det egna modersmålet.
Nå. Den som uppskattar temat homosexuell-i-repressiv miljö bör i stället söka sig till titlar som ”Porträtt av en kvinna i brand”, ”Power of the dog” och ”Brokeback mountain” men kanske främst till juvelen i gaykronan: Francis Lees ”God’s own country”.