Kvinna med hund som hittar ett skelett ute i skogen: det är en kliché som brukar kickstarta en mordintrig men här transporteras vi i stället hundra år tillbaka i tiden och ser så att säga liket leva och röra på sig. Redan här vet vi alltså hur det ska gå för filmens huvudpersoner. Men dö ska vi ju alla, tyvärr.
Det är ett kongenialt anslag som vilar på insikten om livets skörhet men också om dess obönhörliga gång.
The circle of life, som Mufasa skulle ha sagt.
Den amerikanska indieikonen Kelly Reichardt jobbar med stämning och atmosfär snarare än komplexa intriger, med fokus på människor i marginalen. Inte helt olikt Chloé Zhao och hennes Nomadland, men ändå mindre drömskt, mer oborstat. Och gärna med bilder i det gamla bildformatet 4:3.
Reichardt utforskar samma marker som andra men hittar, och lägger fokus på, små saker som kollegorna missar eller väljer bort. Vardagsdetaljer som skapar nya världar i redan kända sådana. Som här i First cow – en western om bakverk.
Spelplanen är en liten lerig pälsjägarstation i Oregon, befolkad av fula, skitiga och elaka typer med dollartecken i ögonen och närmast djuriskt grymtande läten. Och mitt i denna brutala gegga kämpar den mer mentalt finlemmade kocken Cookie och hans nyblivna kinesiska kompis King-Lu för sin överlevnad. De får den smarta idén att tjuvmjölka traktens första ko, importerad av den rike Förvaltaren (för att han vill ha mjölk i teet) och bakar sedan munkliknande kakor (”oily cakes”) som får de bistra pälsjägarna att jollra som barn.
Förvaltaren är traktens brittiska boss, en man med hemlängtan som blir varm i själen när han äter kakorna, som påminner honom om London. Han beställer en fransk fruktpaj för att imponera på en förnäm gäst – vilket leder till en underbar sekvens, i Förvaltarens salong, som på ett lakoniskt vis driver med människans fåfänga och hävdelsebehov. Det är ett samtal som vigt rör sig från frågan om hur många piskrapp man borde ge en myterist till det rådande hattmodet i Paris.
Reichardts (och den ständige manusförfattare Jonathan Raymond) kanske bästa film, nybyggardramat Meek’s cutoff (2010), gav precis som First cow en alternativ historia om hur den vilda västern erövrades. Det skedde inte med pistol och vit hatt utan med rostig spade och lerigt lidande. Och alla får vara med. Formandet av det unga USA ter sig här som en etnisk smältdegel, inte det strikt vita äventyr som vi annars brukar serveras.
Som sagt, detaljer. First cow myllrar av dem, i stort och smått, och tillsammans ger de en levande och närmast socialantropologisk bild av 1800-talets amerikanska bakgård. Vilket kanske låter trist. Det är det inte – i grunden ligger ju en fin historia om vänskap mellan två ömhudingar i en värld av råskinn.