Ryan Gosling med sin patenterade tusenmilablick. Foto: UIP

Filmrecension: First Man – en rejäl besvikelse

Publicerad

En stor, lång och konventionell tingest vars största problem man inte behöver en doktorshatt i filmvetenskap för att uppfatta: Det är rätt trist. Och repetitivt. Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin har sett den hyllade Damien Chazelles månlandardrama.

Det var bara fyra år sedan som regissören och manusförfattaren Damien Chazelle slog igenom med det hårdnackade trummistraumat Whiplash och 2016 klämde han återigen i från tårna med den likaledes musikbaserade, men gladlynta musikalen La-la-land, och nu är redan han av de stora.

Den här gången regisserar han inte efter eget manus och den musik som klingar gör det bara i bakgrunden.
Det kan till viss del kanske förklara varför First Man är en rejäl besvikelse.

Neil Armstrong, spelad av Chazelle-favoriten Ryan Gosling, är en helyllekille med med stor kapacitet men litet hävdelsebehov. Självsäker men ödmjuk. Vill hellre än någon annan ta sig upp i rymden, har stora tankar om att tjäna mänskligheten. En fin kille.

Den manliga kamratskapen, den oroliga frun, den stolte sonen, en massa siffror, lampor som blinkar, folk som biter på naglarna och sedan jublar i det där kontrollrummet i Houston. First Man må skildra en banbrytande tid för mänskligheten, men berättandet är sannerligen inte smittat av någon pionjäranda.

Det är klart att det finns sevärdheter här, begåvning bakom det banala. Inte minst tekniskt sett, i fotot av svenske Linus Sandgren som växlar kamera efter stämning. Livet hemmavid, på jorden, skildras med intim grynighet och hemmavideokänsla (och lär vara filmad på 16 mm) medan rymden berättas i bredbild och finstilt upplösning. Det ger en kongenial uppdelning av vardag och uppnådda livsdrömmar.

De många scenerna inuti de olika rymdkapslarna ger sant klaustrofobiska stämningar. Neil Armstrongs och gängets farkoster ter sig som flygande konservburkar designad av Pettson och Findus. Det snurrar, vibrerar, skakar och blippar. En bult trillar av och sparkas iväg. Något kärvar och man tar fram en armékniv och fixar till. Alltså ganska långt fråndagens nanoteknik.

Men fram kom de ju ändå. Till slut. Det vet vi.
Den spänningen kan filmmakarna inte spela på, vilket gör att det mer än någonsin är vägen dit som måste fånga publiken.
Det går sådär.

Damien Chazelles och lite triste manusförfattaren Josh Singer (överskattade The Post) har skapat en stor, lång och konventionell tingest vars största problem man inte behöver en doktorshatt i filmvetenskap för att uppfatta: Det är rätt trist. Och repetitivt. 

Några alldeles för få minuter ägnas den globala och lokala politiken, samhället tillåts alldeles för sällan tränga sig på. Resten är sedragen rymdfärdstrivia för den specialintresserade. Och såklart: Armstrongs story. Damien Chazelle har sagt att han velat göra människa av myten Armstrong, och visst går han in i närbild, både bokstavligt och bildligt talat, men han har tyvärr bara ersatt den ena myten med en annan.
Eller snarare bara putsat till den lite.

Den ofrivillige hjälten,
den extremt kapable mannen med den mjuka insidan. Med andra ord den rollkaraktär som Ryan Gosling har fastnat i. Den där han tar till sitt favoritknep, ”the thousand yard stare”: alltså ett tomt stirrande ut i evigheten som ska konnotera djup men oftare ter sig som ett… tomt stirrande. Ett påfrestande pretentiöst försök att verka opretentiös.

Nå. Filmen fick efterpremiärvisningen på filmfestivalen i Venedig kritik från den amerikanska högern som tyckte att Chazelles verk inte var tillräckligt patriotiskt, och detta för att regissören valt att inte ha med en scen där den amerikanska fanan planteras på månens yta.

Det är naturligtvis nonsens på många nivåer, och tyder dessutom på en extrem oförmåga att tolka undertext. Okej, detta må inte vara en tydlig flaggviftare (även om flaggan dyker upp här och där) men väl en redig kärnfamiljs-snyftare, en sentimental hyllning till det som traditionellt anses amerikanskt, till hjältemod och sammanbitna män av det rätta virket som offrar sina liv för mänskligheten.

I två timmar och 21 minuter håller detta på, och ju närmare ”Ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten” vi kommer, desto mer hoppas jag på en filmisk korsbefruktning där ett Alienmonster stormar in skapar lite rymddynamik.

First Man

Visa

Betyg: 2
Regi: Damien Chazelle
Manus: Josh Singer
I rollerna: Ryan Gosling, Clair Foy, Lukas Haas m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet