Samtidigt som nyheterna kablar ut scener från Kabul där desperata människor klamrar sig fast utanpå lyftande flygplan för att undkomma talibanernas fundamentala blodtörst, kommer här en animerad semidokumentär som berättar om ett likadant skeende, som utspelade sig i samma land, för 30 år sedan.
Den gången var det Sovjetunionen som drog sig tillbaka efter en tioårig ockupation vilket lämnade landet öppet för den USA-stödda mujahedin, en hord islamister som fängslade och mördade oliktänkande. Mujahedin blev sedan talibaner som blev president Bushs främsta måltavla när USA invaderade Afghanistan efter 9-11.
Flykt påminner oss om världspolitikens cyniska cirkelgång. Om stormakternas eviga och återkommande övergrepp på den nation som blivit kallat världens farligaste land att leva i, men även om det politiska skeendet finns där som en högst levande fond är detta främst Amins berättelse. Vi möter honom i animerad form där han ligger på en schäslong och berättar sin historia för denna films regissör och manusförfattare, Jonas Poher Rasmussen.
Med Tintin-artade animationer varvade med mer expressionistiska sådana, samt ett och annat nyhetsklipp, följer vi Amin och hans familj från tumultet i hemlandet, till eländig tillvaro i Ryssland och under tre misslyckade, extremt hälsovådliga försök att ta sig till Sverige (där vuxne storebror lyckats etablera sig) – och slutligen till det Danmark som kom att bli hans hem.
Familjen är hela tiden utlämnad till maktfullkomliga, giriga ”medmänniskor”; värst av alla var enligt Ari den ryska polisen som precis efter murens fall bestod av ett gäng alkoholiserade och korrumperade våldsverkare. Och då kunde han ändå jämföra med islamister och vidriga människosmugglare.
Det extra fina med Flykt är att den också handlar om hur den svåra barn- och ungdomen gör sig påmind i Amins vuxna liv i form av rastlöshet, skuld och depressioner, men också hur det är möjligt att knalla på, även om ryggsäcken är tung.
De naiva (och lite ryckiga) animationerna står i stark kontrast till allt elände som Amin och hans olycksbröder/systrar råkar ut för, ger ett spännande dynamiskt tittande men hyvlar också av hörnen en aning, ger filmen en lätt air av saga. Men så är också den tecknade dokumentären en lurig hybrid – en egenartad mix av spelfilm, animation och dokument – som kan förstärka känslor och stämningar på ett sätt som en konventionell dokumentär inte kan, utan att framstå som väl manipulativ.
På pappret är det en försåtlig subgenre men om man bara släpper lite på genreskärpet märker man snart att resultatet nästan alltid är gravt övertygande; från svenska kortfilmerna Gömd och Slavar till israeliska Waltz with Bashir.
Och Flykt är inget undantag.