Charlotte Rampling skjuter skarpt i ”Grandmother”. Foto: Noble entertainment

Charlotte Rampling bäst i förutsägbart Omaka par-drama

Publicerad

Nya zeeländskt drama om relationen mellan en vresig farmor och hennes suicidala barnbarn. Fredrik Sahlin ondgör sig över Omaka-par-temats svårartade förutsägbarhet men gillar i alla fall Charlotte Ramplings vassa gamla dam och det suggestiva panoramafotot.

Man kan förstå att den svenska distributören ville byta originalets ”Juniper” (trädarten en) till något mer lättfattligt, och att ett enkelt ”Farmor” snarare hade konnoterat Bamse än nedsupen tant, så då fick det alltså bli den ”svenska” titeln ”Grandmother”.
Lite intetsägande, men korrekt.
Det handlar ju till stor del om en gammal dam som brutit sitt högra ben, behöver hjälp med det mesta och därför flyttar hem till sin son och sonson

Men den nya zeeländske skådespelaren Matthew J. Savilles långfilmsdebut (regi och manus) är egentligen främst fokuserad på barnbarnet Sam – en 17-åring vars mamma relativt nyligen dött i långsam sjukdom och vars pappa har satt honom på internat för att slippa ta hand om pojkens sorg.

När pappan drar i väg på affärsresa, tvingas Sam mycket motvilligt ta hand om sin gamla vresiga släkting. Farmor Ruth dricker lådvis med gin – utan att bli synbart påverkad – för att tränga undan jobbiga minnen. Sam planerar i sin tur självmord – utan att vara synbart suicidal – eftersom han plågas av tankar om att han svek sin mor på hennes dödsbädd.

Två sargade tjurskallar under samma tak. Hur kommer detta att sluta, tro?
Ursäkta raljerandet men precis alla i salongen, inklusive kvalstren i ryggstödet bakom mig, förstår att den här udda duon snart kommer att bli bästa kompisar.

Jo, visst finns det goda exempel på temat Omaka-par-hittar-varandra, som Hal Ashbys (50 år gamla) ”Harold å Maud” och Jack Nicholson-komedin ”Livet från den ljusa sidan” (undrar om den håller fortfarande, dock) men generellt sett har subgenren överbefolkats med svårartat publikfriande saker, där franska ”En oväntad vänskap” från 2011 har en föga ärofull topplacering.

”Grandmother” håller sig i alla fall från de mest ”livsbejakande” klyschorna och bygger på ovanligt tunga premisser, vilket ger lite mer friktion än vanligt, men Omaka par-temat är i sig så förutsägbart att det dämpar engagemanget redan från start.
Den emotionella ekvationen är så given att man till och med skulle kunna slänga ner Ebba Busch och Amineh Kakabave i den och ändå kunna lita på att få ett positivt resultat.

Men även om slutmålet är givet kan ju vägen dit vara kantad med sevärdheter, så även här. Några stycken. Som det vackra panoramafotot som får mig att ana en eller annan hob i ögonvrån, men främst ikonen Charlotte Ramplings härligt vassa dam som vägrar leva upp till omgivingens förväntningar på hur en gammal kvinna bör uppträda, som vägrar gå med på att att livet inte längre ska få innehålla sex, droger och rocknroll. I de ögonblicken, när vi påminns om att en människa är alla sina åldrar på samma gång, växer ”Grandmother” till något större, mer universellt, om åldrandets våndor.

Betyg: 3
Regi & manus: Matthew J. Saville
I rollerna: Charlotte Rampling, George Ferrier, Marton Csokas m fl
Biopremiär: 10 juni

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet
Mer Film
Mer Kultur
Mer Nyheter