Aldrig kan några sommarmånader vara så avgörande som under tonåren. Som en hel evighet där världsordning, personlighet och hierarkier hinner växla flera gånger.
I Heartstone skildrar Guðmundur Arnar Guðmundssons hur kompisarna Thor och Kristjan får tiden att gå i en pytteliten isländsk fiskeby. De är i tidiga tonåren och barndomens band är fortfarande starka, samtidigt kompliceras deras vänskapsrelation av en förvirrad och urstark attraktion. I Thors fall till allt som rör sig, i Kristjans fall enbart till vännen.
De utgör ett udda kompispar, hopplösa töntar enligt det lokala grabbgänget, men den populära tjejen Beta och hennes bästis Hanna tycker killarna är känsliga och intressanta. Thor är tanig, frustrerad och kärlekskrank och bor med sin mamma och två lätt sadistiska äldre systrar. Kristjan är en lågmäld hunk med en våldsam och alkoholiserad far.
Pojkarna fiskar, drar omkring på skrotupplag och dödar tiden på byns enda kafé. De är utlämnade till landskapet och till varandra. Över det råa landskapet hänger hela tiden hotet om våld, manifesterat i skadade djur, aggressiva män, skämd fisk och alkohol.
Allt som filmas på Island blir kanske inte vackert, men i alla fall grafiskt anslående. Stenhusen och skjulen i korrugerad plåt. Blöta ylletröjor, dimma, knallgröna kullar och svarta berg. Det är ett dramatiskt men brutalt landskap, som understryker den kallsvettiga dragkampen mellan kåthet, vänskap och homofobi. Sturla Branth Grøvlens foto följer tätt inpå Thor och Kristjan, som en lojal hund som aldrig dömer.
Blicken på pojkarna och hur de förhåller sig till varandra är närgången men sympatisk. Deras tafatta kroppsliga spel ger också en djup karaktärsteckning. En ömsint omfamning som enligt grabb-konventionen blixtsnabbt måste övergå i nedbrottning, men som ändå hinner uttrycka kärlek. Hur pojkarna reagerar på behandlingen av djur lägger också till flera färger till deras personlighet och fördjupar känslan av utsatthet. De gillar inte när djur far illa, de skulle aldrig skada någon eller något för skojs skull.
Thor drar upp en hel låda med fin fisk som han triumferande ger till sin mamma. Men hon pallar aldrig ta hand om den, så den står där i sommarsolen och ruttnar, i samma takt som Thors stolthet blir skämd.
Trots den maskulina och hårda miljön är pojkarna passiva inför tjejkompisarna Beta och Hannas närmanden. Det är flickorna som tar initiativ, som är världsvana och vågar lita på sin kåthet. De bjuder med Thor och Kristjan på en campingtur och kysser dem. Pojkarna ligger liksom förvirrade och nykyssta i tältet med flickorna emellan sig, och så söker sig deras händer till varandra ovanför de ovetande tjejernas huvuden. Det är sådana rörande scener av ömhet i smyg som får Heartstone att glittra.
Däremot gynnas inte historien av det utdragna formatet på dryga två timmar. Längden gör filmen tunnare än vad den egentligen behöver vara, jag är helt övertygad om att den storslagna känslan hade infunnit sig även i en mer koncentrerad form.