Franska filmskaparen Claire Denis svingar sig helt hämningslöst mellan genrer och ämnen, dessutom på ett helt eget sätt. Som i hyllade Beau Travail från 1999 där hon på ett stillsamt vis drar ner brallorna på krigsfilmen, militarism och kadaverdisciplin. Eller Trouble every day (2001) en köttig flirt med vampyrmyten som så vitt jag minns inte kom till svensk biograf och som heller inte gjorde någon större succé i hemlandet.
Nu åker hon ut i rymden och drar med sig stjärnor som Robert Pattinson och Juliette Binoche. Den förstnämnda gör den enda överlevande på en forskningsfärd i rymden, den sistnämnda spelar expeditionens ledare och chefsforskare Dips som utför reproduktionsexperiment på besättningen, som består av ett gäng dödsdömda förbrytare som mer eller mindre frivilligt agerar försökskaniner. Dips tar kort sagt deras ägg och spermier för att försöka skapa nytt liv. Så nej, Pattinsons figur är ju inte ensam, inte från början, och nu hänger han utanför rymdfärjan och reparerar en trasig panel, samtidigt som han via kommunikationsradion försöker lugna ett skrikande spädbarn inne i skeppet. Det verkar finnas en tonårstjej också där också. Nej, okej, det är bebisen som uppvuxen.
Förvirrat? Bra. Då är ni redo för filmen. Kronologin är uppbruten, nej: splittrad. Det tar en stund att ta sig in berättandet, greppa premisserna, men sedan, om man lyckas acklimatisera sig till atmosfären i det dömda skeppet glider pusslebitarna på plats. Kanske inte helt och hållet, den färdiga bilden finns nog bara i Claire Denis egen hjärna men tillräckligt för att det ska trigga engagemanget.
Precis som andra (mer påkostade) filmiska tripper ut i rymden, som Interstellar och nu bioaktuella Ad astra, vill High life säga något om den mänskliga existensen, men där de förstnämnda välpolerade verken ger en idealistisk bild av den sökande människan grottar Claire Denis ner sig i mindre ärbara sidor som lust, maktmissbruk och allmän etisk uppluckring. Alltså en resa in i den snåriga rymd som är det mänskliga psyket – som också påminner om att vi trots alla tekniska framsteg fortfarande består av svettig kropp och bräcklig själ.
Det är kryptiskt och utmanande, den enda konstanten är det mänskliga lidandet. I olika former. Vissa scener är poetiska och insinuanta. Lågmält oroväckande. Andra brutalt våldsamma.
En sci-fi för vuxna som tycker att lite hjärngympa förhöjer biobesöket.
Pretentiöst eller tänkvärt? Någonstans däremellan. Med andra ord en kluven upplevelse, som ändå växer till sig med tiden.
Ibland är det intressant att grunna på vad det är som blir kvar av en filmupplevelse, i det långa loppet. Här återstår främst en känsla av klaustrofobi och några skavande minnen av Juliette Binoches besatta professor som i ena ögonblicket rider en mekanisk dildo och i ett annat våldtar en sovande Robert Pattinson – men samtidigt säger sig jobba för släktets bästa.
High life är köttig och organisk existentialism, som ett neurotisk möte mellan David Cronenberg och Andrej Tarkovskij, fast på Claire Denis högst egna vis.