Kärlek är svårt, sex likaså. Det borde inte vara det, två människor som gillar och tänder på varandra borde kunna leva ihop utan större problem. Men så är det förstås inte och det är därför kärlekens problematik behandlas om och om igen. Denna gång i en relationshistoria där Mika och Tesfay blir tillsammans och snabbt flyttar ihop för att upptäcka sina egna olikheter, gränser och behov. Man är sin egen person, men man blir en annan i relation till den andre.
Mika har vuxit upp i en värld där unga kvinnor fått höra att sex inte måste höra ihop med kärlek. Kvinnor kan ha kravlöst sex på samma sätt som killar alltid haft. De har lärt sig att man inte måste leva monogamt, de har sett frisinnade Samantha i Sex and the City bekymmersfritt experimentera bäst hon vill. Samantha var min idol, säger Hjärtats huvudfigur Mika redan i inledningen till filmen. Hon spelas av Fanni Metelius som också står för manus, regi och klipp.
Hjärtat är en ambitiös film med sikte på autenticitet och rå ärlighet. Historien är berättad med korta scener och fragment, ibland bara en miljö. Själva storyn är oerhört enkel medan kärnfrågan är mer komplex: Hur mycket av det egna jaget ska man göra avkall på i ett förhållande? Den frågan är inte lätt att svara på, och Hjärtat ger egentligen inte ens en antydan till svar, den illustrerar bara frågan ytterligare: När hon vill ha sex men inte han? När han känner sig mindre framgångsrik än hon?
Fanni Metelius har tidigare gjort kortfilmen Banga inte, och varit skådespelare i Ruben Östlunds ”Turist”, en roll hon Guldbaggenominerades för. Som filmskapare verkar hon inte vilja värja för någonting, inte ens onaniscener eller ett utdraget, långsamt tempo.
Ironiskt nog är det just jakten på det äkta som står i vägen för att filmen ska nå ända fram. Här finns scener som inte tillför handlingen någonting och dialoger som känns konstlade i sin strävan att låta så naturliga som möjligt. ”Jag är som en omvänd Kung Midas”, säger till exempel Tesfay styltigt i en rörig scen som går från okonstlat sex till ett gråtmilt samtal om hur de älskar varandra men hon inte känner hans kärlek, hur skolan tar all ork och dessutom är det inte lika lockande att ha sex nu när de bor ihop.
Men om Samantha Jones lärt en generation Sex and the city-kvinnor någonting, så är det egenkärleken. Som bäst är därför filmen inte i skildringen av förälskelsen eller ens kärleken utan det som händer efteråt. När invanda mönster och bekanta samtalsmanus blir smärtsamt tydliga och utmaningen blir att hitta tillbaka till sig själv igen.
För kärlek må vara svårt, men att släppa taget är ännu svårare. Just detta känns det som om Fanni Metelius har mer saker att säga någonting om, inte bara spretigt skildra. Det märks i filmens sista scener som bådar gott för hennes framtida projekt.