Det är sju år sedan massakern i byn Krusha e Madhe i Kosova där hundratals män och pojkar dödades av den serbiska armén och många kvinnor lever fortfarande i ovisshet om just deras barn eller makar dött eller lyckats fly undan dådet. Så även Fahrije som i filmens första scen med sammanbiten min letar igenom liksäckar med kroppar som FN-soldater just grävt upp ur ännu en upptäckt massgrav.
Inte heller den här gången hittar hon sin antagligen döda make. Hon kämpar vidare med att hålla i gång vardagen för sina två barn och inneboende svärfar. Bär kriget i kropp och själ. Försöker starta ett kvinnokollektiv, där de kan stötta varandra och – lika viktigt – dra in pengar för att kunna försörja sina familjer nu när männen är borta. Men den patriarkala byns normer sitter som en hårt smetat tvångströja, som om de bodde i en saudiarabisk enklav. Kvinnor ska inte ha körkort eller arbeta. Ska veta sin plats.
Det är så mycket som måste stoiskt bekämpas genom att bara knalla på – förbi gubbarna vid fiket som kallar henne hora eftersom hon kör bil och har skaffat sig ett jobb, förbi kvinnorna vid affären som säger samma sak, och hem till svärfar och dotter vars kritik följer ungefär samma inskränkta spår.
Fahrije har, för att orka med krigets efterbörd, tvingat sig till att möta omvärlden med ett (nästan) kompakt mentalt visir och en murkrossande framåtrörelse.
Kanske har hon alltid varit så. Hon är lika stängd för oss, som för sin omgivning. Vilket hämmar inlevelsen en smula. Det känns stundtals mer som en fallbeskrivning än ett fullödigt drama, detta samtidigt som angelägenhetsgraden naturligtvis är hög. Inte minst som det återigen har börjat hetta till mellan Kosovo och Serbien.
Hennes och familjens emotionellt knapra tillvaro förmedlas med en dokumentär närvaro, men så är också dramat baserat på verkliga händelser. Fahrije finns på riktigt och när eftertexterna rullar får vi se videoklipp på förlagan. Hennes och kvinnokollektivets företag som producerar ajvar blomstrar och hon ser lika benhård ut som hennes fiktiva alter ego gör.
Nå, det är hur som helst en imponerande kompromisslös debut av regissören och manusförfattaren Blerta Basholli, som inte gör ett smack för att charma eller locka med sentimentaliteter. Här ska en framgångssaga förmedlas, låt vara av det lilla formatet – och så blir det. Och det är ändå – så klart – långt ifrån den hollywoodska framgångsdramaturgin.
I koltrastens land är i stället en film som stretar långsamt fram, med allvarlig blick. Precis som Fahrije.