Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Den amerikanska filmens kanske mest skruvade hjärna, Charlie Kaufman, är tillbaka med en relationskomedi.

Filmrecension: Melankolisk surrealism i I'm thinking of ending things

Publicerad

Den amerikanska filmens kanske mest skruvade hjärna, Charlie Kaufman, är tillbaka med en relationskomedi som gör kaos med Fredrik Sahlins hjärna.

Jake och Louise har bara varit ihop i sex veckor men hon ska redan, lite motvilligt, följa med till hans föräldrars hus på landet. Under bilresan avhandlas Woodsworth, Wyeth och Tolstoj, filmkritik och politisk korrekthet. Man ger sig också på en ingående diskussion om John Cassavetes drama En kvinna under påverkan och även det gamla örhänget Baby, it's cold outside, som i dagens sociala och politiska kontext anses vara en låt om sexuellt övergrepp.

De kulturella referenserna flödar i den rullande plåtlådan, tillåter paret att undvika elefanten i baksätet; deras förhållande, som redan känns urvattnat. I alla fall om man frågar Louise, och det är just genom hennes flyende karaktär som vi ser (och hör, här ligger mycket av texten inne i hennes huvud) berättelsen treva sig fram.

Charlie Kaufman är en av USA:s absolut mest egensinniga filmskapare. En komisk surrealist vars världar befolkas av deprimerade, vilsna själar som ifrågasätter såväl sakernas tillstånd som sina egna livsval. Grubblare och sökare, långt ifrån mittfårefilmens målinriktade personage. Och spelplatsen är alltid det uppluckrade psyket.

Hans penna har skapat nutida klassiker som I huvudet på John Malkovich och Eternal sunshine of the spotless mind och härliga metakrumeluren Adaptation, men när han även tar på sig regirollen kan det bli lite väl knepigt, som i snåriga Synecdoche, New York. Det är som att hans yviga psyke gör sig bäst tolkat av en annan filmmakare – men det får absolut inte vara en fyrkantig själ, utan en sensibel regissör (som Michel Gondry eller Spike Jonze) som kan domptera Kaufmans busfrön till tankar.

Men här har han ändå fått till det. Okej, det är inte en lika helgjuten relationsdramedy som Eternal… här finns någon longör, men likväl eggande i all sin lugubra framtoning.

Men vad är det vi ser? En moloken romkom eller ett psyke på gränsen till sammanbrott? Både och. Något så ovanligt som en filosofisk komedi. Det handlar om jag-begreppets flytande ramar. En Ingmar Bergmans Persona i ny postmodern och skruvad kostym.

Alltså ingen lättmatch för skådespelarna Jessie Buckley (Beast) och Philip Seymour Hoffmans arvtagare Jesse Plemons, men de bär den snåriga dialogen som en kär börda. Scenerna med svärföräldrarna – Toni Collette och David Thewlis – är fullständigt lysande, och otäcka, på samma gång.

Det behövs nog minst en titt till för att man ska kunna greppa allt. Ja, ungefär som inför Christopher Nolans Tenet, men ändå helt annorlunda. Där handlade det om tid och logistisk, vem som gjorde vad och i vilken ordning. Mer omständligt än gåtfullt. Här gäller det motsatta, den uppbrutna kronologin behöver inte ställas i ordning, istället kan man ägna sig åt att försöka absorbera alla sinnesvidgande intryck och egenartade vändningar.

Charlie Kaufman gör kort sagt kaos med våra hjärnor, och jag gillar det.

Premiär på Netflix 4 september

I´m thinking of ending things

Visa

Betyg: 4
Regi & manus: Charlie Kaufman
I rollerna: Jessie Buckley, Toni Colette, David Thewlis m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet