Ur ett medialt perspektiv är storyn nästan för perfekt. Två konståkningsstjärnor konkurrerar om en amerikansk OS-biljett. Den ena – Nancy Kerrigan – ser ut som en skridskoprinsessa från en Disneyfilm: lång, slank, graciös och ödmjuk. Den andra – Tonya Harding – är ett intensivt och uppkäftigt kraftpaket, formad av en uppväxt lika fattig som fruktansvärd.
För den som inte minns: Sju veckor före OS i Lillehammer 1994 attackerades Kerrigan av en man som slog henne med en batong över knät. Mot alla odds återhämtade hon sig och fick ändå en OS-biljett. Samtidigt avslöjades att Harding var inblandad i överfallet och skandalen var ett faktum. Pressen jublade över skönheten och odjuret-temat: ”Ondskan på stålskenor”, ”Hell on ice” och ”Den nakna sanningen om odjuret Tonya Harding” är några talande rubriker.
Nå, hur inblandad hon var i skandalen är ännu höljt i dunkel. Men hennes ex-man Jeff Gillooly (briljant spelad av Sebastian Stan) och ytterligare två män dömdes för överfallet. Harding själv fick villkorlig dom för att ha undanhållit bevis.
Det har kommit en hel radda biografiska filmer de senaste åren. Både från Hollywood och här på hemmaplan. Vissa bättre än andra men de flesta med problemet att den dramaturgiska kurvan blir lika förutsägbar som en motorväg när ett liv skildras från punkt A till punkt B på två timmar.
Så inte fallet denna gång.
Filmen bygger på intervjuer med Harding och Gillooly. Att deras berättelser skiljer sig avsevärt spinner regissören Craig Gillespie en ljuvligt brokig väv av. Trots att det i det här fallet ser omöjligt ut på pappret, lyckas han med konststycket att med dikt överträffa verkligheten.
Ibland är det mockumentär med huvudrollsinnehavarna i gammsmink framför kameran där de ger sin syn på vad som hände för 20 år sen. Ibland bryter skådespelarna den fjärde väggen och talar direkt till publiken: ”Det här hände inte”, säger Gillooly till exempel under en vidrig scen när han misshandlar Harding i hemmet. ”Inte det här heller”, säger Harding när hon jagar Gillooly med hagelgevär.
Ett genialt grepp som fullständigt sätter förutsägbarheten ur spel. Man slipper också magontet från våldet. Just när det börjar kännas som Tjuren från Bronx slår det istället över till Will Ferrell-komedin Blades of Glory. Och dessa tvära kast är regisserade, fotade och klippta med samma självförtroende och ackuratess som Harding hade när hon var i sitt esse.
Dessutom är konståkningsscenerna fenomenala. Varje skär får adrenalinet att pumpa. Från Hardings första iskontakt som tre-åring till det ödesdigra sistaåket i Lillehammer 20 år senare. Margot Robbie i huvudrollen fångar både Hardings explosivitet på isen och hennes bitterhet över att aldrig bli erkänd av den fisförnäma konståkningsvärlden.
Alison Janney är som alltid underbar. Här så elak som Hardings alkoholiserade mamma att Askungens styvmor i jämförelse framstår som omtänksam. Filmens humorventil är Paul Walter Hauser som Hardings självutnämnda livvakt. Med perfekt komisk timing ger han den totala dumheten ett ansikte.
Likt Todd Haynes I’m not there, bryter I, Tonya ny mark i biopic-genren. Haynes lät sex skådisar vara Dylan. Här får vi Tonya Hardings liv genom ett kalejdoskop. Och när myllret av intryck lagt sig och man tänt av från ishallsadrenalinet så får hennes öde det ändå att ömma i magtrakterna. Gillespie gestaltar Tonya Hardings livshistoria med humor, ironi, värme och uppriktighet. Och trots motsägelsefulla ingredienserna skär det sig inte det minsta.