Besatt klänning i In fabric. Foto: Nonstop Entertainment

Filmrecension: Maktspel och perversioner i In fabric

Publicerad

Obehaglig, otrygg och snygg men samtidigt medvetet metafånig. Kulturnyheternas filmkritiker Kristoffer Viita har sett brittiske Peter Stricklands hyllning till den italienska skräckgenren ”giallo”.

En klänning som bär på en dödlig förbannelse. En basal premiss som låter den brittiske regissören Peter Strickland fortsätta hylla den italienska sleaze-skräckgenren ”giallo” (som han lekte med i Berberian sound studio 2012). Blanda in udda maktspel och perversioner (liksom i Stricklands BDSM-thriller The duke of bugundy från 2014) och du har In Fabric.
Men filmen har också en komisk ådra som får den att stundtals likna ett Halloween-avsnitt från The Simpsons. Obehaglig, otrygg och snygg men samtidigt medvetet metafånig.

Sheila är en frånskild medelålders kvinna i en mindre brittisk stad. Hon har ett slitigt jobb som banktjänsteman och chefer som kallar in henne för vagt hotfulla samtal om hennes långa toalettbesök. Hemma får hon inte heller någon ro. Hennes 20-årige son Vince bor fortfarande hemma, vilket inte hindrar honom från att ha högljutt sex med sin äldre flickvän Gwen under samma tak.

Sheila bestämmer sig för att själv gå på en dejt, men först besöker hon varuhuset. En expedit med häxigt utseende prackar på Sheila en blodröd klänning och efter köpet är det bäst för publiken spänna fast sig i stolen för vad som komma skall.
Dejten är en katastrof förstås, men vad som är ännu värre är att klänningen verkar indirekt leda till äckliga utslag, oförklarliga hundattacker och en tvättmaskin som går sönder så aggressivt att den verkar törsta efter blod.

Samtidigt får publiken följa klädaffärens anställda som roar sig med ockulta sexlekar. Ergo: någon runkar medan skyltdockor blöder från sina underliv (?).

Klänningen smittar av sig på Sheilas hemliv, och förgiftar hennes relation till sin bortskämde son och hans flickvän. Samspelet mellan den omaka trion är något av det mest obekväma jag sett på film. Den ormiga Gwen manipulerar och mobbar ut Sheila vilket leder till en närmast incestuös svartsjuka.

Regissören Peter Strickland skildrar Sheilas omedvetna nedstigning mot helvetet mästerligt. Hon krossas inte bara av världen omkring sig utan av den hon älskar mest, vilket huvudrollsinnehavaren Marianne Jean-Baptiste på något magiskt sätt lyckas förkroppsliga.

Det finns någonting vagt anakronistiskt över hela In fabric. En look som liknar sent 80-tal eller tidigt 90-tal, samtidigt som den skulle kunna utspela sig idag. Den stundtals tidlösa känslan gör också att den mordiska klänningen får en mer demonisk kvalitet, som om den funnits där genom alla tider.

Sheila är fast i en mardröm på grund av varuhusets oklara sexkult, men precis som i en dröm hänger inte alla trådar ihop. När filmen kommit halvvägs byter den plötsligt spår för att lobba in en helt ny rollperson, en elektriker som ibland hamnar i trans och börjar babbla fakta om tvättmaskiner. Filmen tippar över i ren surrealism och låter tyvärr en stor del av spänningen förångas. Men stanna för all del kvar till slutet, som urartar i ett brinnande inferno för alla som sökt tröst i varuhusets falska lycka.

In fabric

Visa

Betyg: 3
Regi & manus: Peter Strickland
I rollerna: Marianne Jean-Baptiste, Hayley Squires, Leo Bill m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet