Runka mig med vita handskar på.
Den där sångtiteln klingar ju bekant. Så även albumnamnet Bordellmammans visor (1968), men upphovsmannen Johnny Bode var lika okänd för undertecknad som han verkar ha varit en fyrbåk för filmmakarna Bo Sjökvist och Bengt Löfgren – som står bakom den här dokumentären som skulle kunna ha varit ett (för långt) kuriosa-reportage i Kobra.
Johnny Bode var en föregångare inom den så kallade ”könsrocken”.
Vafalls?! Jo, men den där musikaliska subgenren som har samma skämtlynne som Martin Timell. Rätt populär verkar den vara. Om man bara är tillräckligt nyfiken är en skojfrisk sång om snoppar och snippor bara en googling bort.
Men Johnny Bode var alltså tidigt ute. Han var en rumlare, rabulist, mytoman och låtmakare, född samma år som Titanic sjönk.
Hans liv, som det presenteras här, låter som en skröna, proppad med udda skeenden och pikanta detaljer.
Bodes personhistoria spatserar hand i hand med 1900-talets stora svenska skeenden, vilket gör att han ter sig som ett slags populärpervers version av Forrest Gump: Han är nazist när det passar, annars libertin, blev tvångssteriliserad, slogs i det finska fortsättningskriget, hängde med Gösta Ekman d.ä. och skrev en massa slagdängor, inte bara porrschlagers. Åkte in och ut på psyket. Var ett tag Sveriges mest hatade man, som det sägs i dokumentet.
Bo Sjökvist är så fascinerad av den burleske Bode att han inte bara ville göra en dokumentär utan själv också medverkar som synlig ciceron i sökandet efter idolens själ; en tripp som tar oss till kvinnan som sjöng på Bordellmammans visor, Lillemor Dahlqvist, och inte minst till Johnny Bode-sällskapet som (till viss del) består av dåtidsvurmande män med rökrock och pipa, som gärna tillreder Bodes favoriträtt rotmos och fläsklägg.
Sällskapet delar för övrigt också ut ett årligt pris till den som ”trampat i klaveret, skapat en skandal eller på annat underhållande vis ställt till det för sig själv och sin omgivning”.
2016 gick priset till Kringlan Svensson…
Filmmakarna återkommer till det svåra att få grepp om Bodes karaktär, att mannen inte låter sig fångas under en, eller ens tre, rubriker. Och nog är det just det man känner när eftertexterna börjar rulla, en gäckande upplevelse av att ha varit nära någonting intressant utan att riktigt få ta del av det.
Visst får vi en hel del udda fakta, och det är ju alltid kul att upplysas om något man tidigare inte hade en susning om, och nog verkar Bode ha varit en minst sagt spännande individ. Men Sjökvist & Löfgren är onödigt timida, en mer fabulös attack, à la Johnny Bode själv, hade inte skadat.
Förhoppningsvis vill någon annan (eller samma) filmskapare göra TV- eller filmfiktion av Johnny Bodes milt sagt brokiga liv, det smaskiga materialet finns ju där. Men det kommer nog i så fall att dröja. I dessa #metoo-dagar lär det vara svårt att äska pengar till ett projekt om en man som sjöng muntert om snuskgubbar och glada horor.