Det är en udda känsla att se en hyllande biopic om en person som fortfarande lever och är aktiv i sitt gebit, men så går också den biografiska filmen allt längre ner i åldrarna. Nu när branschen har betat av alla kända döingar så är det dags för samtida celebriteter att kliva upp på duken.
Det är väl bara en tidsfråga innan det kommer en biopic om Anders Tegnell.
Nåväl. Jag är Zlatan är hursomhelst ett underhållande stycke dramakomedi om Zlatans liv (baserad på biografin med samma titel), från barndomen i Rosengård till starten för det triumftåg över det gröna fältet som fortfarande pågår.
Eller… man kan skippa förledet ”drama”. Den regisserande Jens Sjögren och manusförfattaren Jakob Beckman har nämligen gjort en ren feel good-komedi av Josef Fares-art. Visst ser vi att 11-åringen har ett kärvt liv i Rosengård, med en utsliten mamma, en alkoholiserad pappa och ingen mat i kylskåpet, men ingen konflikt tillåts bli jobbig på riktigt.
Pappan målas upp som en balkansk Baloo vars bullrighet brottar ner svenska byråkrater och skolans Prussiluskor på löpande band. Med andra ord samma knasiga invandrarpappa som brukar befolka svenska orten-filmer. Nog är han charmig, men samtidigt en modern kliché som förflyttar filmen ytterligare ett steg från verkligheten och in i fiktionens friktionsfria värld. Inget fel i det, så klart, men i jämförelse med höstens hårdslående film om ett annat svenskt utlandsproffs, Tigrar, står sig Jag är Zlatan slätt.
Jämförelsen är kanske inte helt rättvis men infinner sig ändå, eftersom temat är snarlikt.
Uppgiften att spela den Ztore har delats upp på två debutanter, dels Granit Rushiti (den äldre Zlatan), dels unge Dominic Andersson Bajraktati – båda två agerar med imponerande självklarhet, men den sistnämnda är sannerligen ett stort litet utropstecken som utstrålar en kaxig sårbarhet som ändå ger komedin ett stråk av äkta liv.
Det finns ytterligare en omständighet som lyfter Jag är Zlatan över många andra devota biopics: Grundpremissen brukar ju vara att huvudpersonen är en missförstådd hjälte som snart kommer slå hela världen med häpnad; och vi i publiken – som sitter på facit – kan sitta och gotta oss över hur inskränkta och blinda hjältens belackare är. Men här är Zlatan stundtals en rätt jobbig och aggressiv typ.
Filmen är visserligen på hans sida hela tiden men visar ändå upp en omogen narcissist som inte vill erkänna sina misstag, som tycker alldeles för synd om sig själv för att vara en äkta biopic-hjälte. Vilket så klart gör honom, och filmen, så mycket mer se- och älskvärd.
Jag är Zlatan är kort sagt lika kaxig och har samma leende i mungipan som Ibrahimovic själv – och samma tendens att dölja sitt innersta bakom en armerad fasad av ”Vem fan bryr sig!?”