Foto: Pressbild

Filmrecension: Jag kommer hem igen till jul är tydlig som en pekbok

Uppdaterad
Publicerad

Roliga krumelurer och fyndiga detaljer men ett gravt övertydligt berättande som förutsätter att publiken är emotionellt tondöv. Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin om årets svenska julfilm.

En film som hämtar kraft från krocken mellan glada julsånger och gamla oförrätter som pockar på uppmärksamhet. Kan det va' nått?

Ja, det är bara att ställa sig i kö bakom den myriad av genresyskon, svenska som utländska.

Filmrecensioner

Men okej, även ett slitet tema kan överraska, om det förvaltas med subtilitet och tajming.

Så är tyvärr inte fallet här.

Det är Peter Jöback själv som står för idén till filmen som handlar om den världsberömde sångaren Simon (Jöback) som kommer hem till byn någonstans i norra Sverige där allting började. Den stora trävillan där den alkoholiserade pappan, nu död, terroriserade sin fru och två söner är pyntad till traditionell julfest.

Alla är på plats: bräckliga gamla mamma (Suzanne Reuter), brorsan Anders (Johannes Kuhnke), äkta hälfter, kusiner och sysslingar. Det är en storfamilj med många julritualer, som ska se till att allt blir precis så som det brukar vara.

Men icke, inte den här gången.

Det var fem år sedan regissören Ella Lemhagen senast kom med en svensk film, nyinspelningen av Pojken med guldbyxorna (och efter det en utländsk produktion), och om man som undertecknad brukar gilla hennes ofta färggranna och småskruvade berättande, gav hennes namn på filmaffischen upphov till en viss optimism.

Och visst, när det gäller dråpligheterna, krumelurerna och de roliga detaljerna känner man igen Lemhagen. Kul saker som Loa Falkmans pinsamt underhållande farbror Julgeneralen, och dennes virriga fru (Anneli Martini gör en mer bjärt version av svärmor i Solsidan) eller som filmens främsta källa till varm humor: Simons två små brorsdöttrar som stjäl varje scen de medverkar i.

Men när det kommer till de mörkare tonerna blir filmen stompig som en bayersk umpa-umpa-orkester. Gamla stridigheter, bristfälligt begravda trauman och tärande syskonrivalitet får fasaderna att rämna. Och så det där djupgående såret som Simon burit på sedan barnsben, som är kopplat till kyrkans kör. Det är en gripande premiss som skulle kunna sätta en eller annan tagg i hjärtat men utförandet väcker snarast irritation.

I alla fall hos den som ogillar att ledas i koppel genom en film.

Detta Me too-drama i Så som i himmelen-land är nämligen så förutsägbart att det gör ont. Om man tyckte att Kay Pollaks nämnda körfilm var övertydlig är detta rena pekboken. Braskande planteringar och tydligt menande blickar. Nästa steg hade varit inlagda blinkande pilar som visar vägen mot mål.

Aldrig har väl en familj pratat så mycket om att man inte pratar tillräckligt. Sentensen återupprepas med jämna mellanrum, ofta i exakt samma ordalag, ibland med lätt variation. Vi fattar redan innan första repliken på temat faller.

Men trots allt detta snackande förstår familjen ingenting av det grundläggande traumat. De är musikaliska hela bunten men emotionellt tondöva, vilket ju är en bra kontrast, men värre är det att filmmakarna verkar utgå från att det även gäller publiken.

Negativ bonus: Vi befinner oss som ofta förut på en svensk landsbygd där alla, även de som är uppvuxna i bygden, talar stockholmska. Ja, förutom han då, som försöker tona ner sin göteborgska. 

Jag kommer hem igen till jul

Betyg: 2

Regi: Ella Lemhagen

Manus: Daniel Karlsson

i rollerna: Peter Jöback, Anja Lundqvist, Jennie Silfverhjelm m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet