Filmrecension: Jeune Femme

Publicerad

”Laetitia Dosch gör en imponerande dynamisk prestation”. Kulturnyheternas filmkritiker Kristoffer Viita har sett den globalt prisade Jeune Femme.

En ung kvinna utan sammanhang är en kvinna utan värde. Det blir uppenbart när vi följer Paula, som dumpad, arbets- och bostadslös driver runt genom området Montparnasse i Paris.

Hon blir inte insläppt hos sin expojkvän Joachim, en medelålders fotograf som vunnit en stor del av sin framgång genom sina porträtt av Paula under tiden de var tillsammans. Nu vill han inte veta av henne och utan någonstans att ta vägen släpar hon runt på Joachims katt i hopp om att han snart ska ändra sig.

Under tiden är Paula utlämnad till andra människors välvillighet, vilken visar sig vara ganska skral när hon inte har något att erbjuda och hennes utsatta position gör henne aggressiv och lynnig.

Jeune Femme påminner om en av förra årets bästa filmer: De amerikanska bröderna Safdies Good Time, som lustigt nog var inspirerad av franska nya vågen. Robert Pattinson spelade en småtjuv i Queens, New York, som med lögnaktiga knep försökte att frita sin utvecklingsstörda lillebror från fängelse.

Liksom Good Time utspelar sig Jeune Femme i konstant rörelse och på sista trappsteget innan botten, med ett driv som rusar framåt och Paula måste kämpa för att hänga med.

Där Robert Pattinsons Connie Nikas utnyttjade sin manliga explosivitet som sitt enda verktyg måste Paula lära sig bli omgivningen mer till lags. Ofta bland andra kvinnor, där hennes framtoning ständigt verkar vara ”för mycket”.

Paulas försök att hitta boende går dåligt – hon gör sig ovän med en bekant och blir sextrakasserad hos en främling hon som mött på en fest. Det totala skitlivet verkar oundvikligt när hon lyckas lura en förmögen kvinna att de är gamla väninnor. Plötsligt verkar allt vända: Paula får jobb som barnflicka hos en rik familj, där hon också kan hyra ett rum, hon styr upp ett andra jobb som säljare i en underklädesbutik. ”Oroa dig inte, jag är rik just nu” säger hennes nya bästa vän som äger lägenheter i både Paris och Berlin.

Mycket i berättelsen verkar till en början enkelt att räkna ut men Jeune Femme har många oförutsägbara dramaturgiska vändningar, grundat i faktumet att Paula tillåts ha ett komplicerat känsloliv. Hennes självständighet kontrasteras till hennes privata dröm om att kunna gå tillbaka till sitt ex, som hon fortsätter ringa. 

Det är en komplicerad roll som kräver allt av sin skådespelare. Laetitia Dosch gör dock en imponerande dynamisk prestation. I filmens inledning vräker Paula över alla sina relationsproblem på en försiktig läkare som lugnar henne mitt i ett utbrott, detta kort efter en olycka som vi inte vet bakgrunden till. Snart måste hon dock lägga band på sig. Doschs övergång från desperation till en dold och sammanhållen panik imponerar allra mest.

Jeune Femme är skriven och regisserad av debuterande Léonor Serraille och inspelad med ett nästan helt kvinnligt team i Montparnasse. Filmen vann också debutantpriset Caméra d’Or i Cannes förra året, och det med all rätt. Det skulle enkelt kunna bli en kavalkad i billig ångest då Paula kämpar mot både patriarkat, prekariat och den brackiga kvinna som anställt henne (öm så länge hon gör som Paula blir tillsagd, hotfull när hon brutit mot protokollet för barnpassning). Filmen vann även Bronshästen under Stockholms filmfestival 2017.

Men det finns en ovanlig respekt och ett intresse för karaktären, en som brukar vara reserverad för människor innanför samhällets kulturella och känslomässiga marginaler.

Jeune Femme

Visa

Betyg: 4
Regi & manus: Léonor Serraille
I rollerna: Laetitia Dosch, Natalie Richard, Souleymane Seye Ndiaye m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet