I inledningen av Korparna gräver arrendebonden Agne ett hål under en stor sten. Det är mörkgrått marsväder, jorden svart, allting fuktigt. Han backar sen fram traktorn, lägger sig intill stenen och trär mödosamt en rem under bumlingen för att kunna dra bort den från åkerjorden med hjälp av traktorn. Stenen hamnar på ett röse: ett monument över hundratals år av små människors tröstlösa kamp mot marken.
Jens Assurs filmatisering av Tomas Bannerheds succéroman är en fest för ögat, om än ett ganska dystert kalas. Med hysteriskt snygga, välkomponerade bilder av jordbruksmark, eternithus, fågelliv och kraftfulla men trötta kroppar berättar Korparna historien om hur det hårda arbetet långsamt driver Agne till vansinne.
”Här blir vi aldrig klara” säger han till sin familj vid middagsbordet. Det är 1970-tal och det lilla lantbruket kräver arbete nästan dygnet runt, men ger hånfullt nog nästan ingenting tillbaka. Dessutom är äldsta sonen Klas en ganska klen typ, uppenbart ointresserad av att ta över gården.
Tonårige Klas tar sin tillflykt till fåglarnas värld. Han smyger omkring med sin kikare och zoomar ömsom in korpar på åkern, ömsom den främmande gestalt hans far har blivit.
Fågeltemat är sublimt i Jens Assurs tolkning och genom Jonas Alariks kamera. Klumpiga tranor, fula kråkor och så den hemlighetsfulla rördrommen som är så svår att få syn på att den är tacksam att projicera alla sina vilda drömmar på. Den bistra skönheten i Tomas Bannerheds miljöskildringar är väl återgiven i bild, så väl att den faktiskt tränger ut en del annat intressant, som relationer och personteckning till exempel.
Det är bra att välja när man filmatiserar en tjock bok, Jens Assur har gjort rätt i att placera Reine Brynolfssons olycklige arrendebonde i filmens mitt. Romanens Klas, som med både ilska, rädsla och obändig kärlek iakttar sin fars plågade resa ner i vansinnet och hopplösheten, är här mest en trulig bifigur som nästan helt distanserat sig från pappan.
När den unge berättarens inre liv och iakttagelser saknas, och eftersom dialogen är ytterst sparsmakad, blir filmen nästan onödigt tung och eländig. Visst finns det glimtar av samhörighet mellan far och son, visst finns det scener som osar av ömhet, jag önskar bara att de vore fler.
Med det sagt: Reine Brynolfsson är fullkomligt makalös i rollen som Agne som gradvis tappar greppet och livsgnistan, detta kan vara hans bästa filmprestation någonsin. Sammanbitet och spänt kånkar han sten, ända in i det sista.