Schizofreni är en skitläskig sjukdom, framförallt för den som drabbas. Ångesten och rädslan leder inte sällan till självmord. Det är också en sjukdom som blivit en skräckkliché i underhållningskulturen, där den schizofrene gärna utmålas som kallhamrad psykopat. En seriemördare som hör röster.
Kungen av Atlantis är varken en psykologisk thriller eller en socialrealistisk ångestrulle. Den är en varm dramakomedi och baserar sig på huvudrollsinnehavarens och manusförfattarens Simon Settergrens egen uppväxt med en schizofren pappa, som i perioder trodde sig vara just Kungen av Atlantis. Det är knappast någon dans på rosor; Samuel kämpar med att försörja sin nyckfulle far och ångesten är välskildrad. Men far och son har också en nära och kärleksfull relation, pappa Magnus gillar att dansa i vardagsrummet, äta glass och plötsligt dra iväg och fiska kräftor.
Så dyker den unga och livsglada Cleo upp, Samuel blir kär och börjar frigöra sig från sina besvärliga roller. Han är nämligen inte bara son, försörjare och omsorgsgivare, han är också Prins av Atlantis och pappans enda allierade.
Simon Settergren har i manus- och skådespelararbetet verkligen vinnlagt sig om att göra sin pappa rättvisa. Nästan alla scener med far och son är fantastiskt välspelade, har ett känsligt manus och fingertoppskänsla i dialogen. Det är som att det sprakar av äkta kärlek och oro mellan Samuel och pappan. Både Simon Settergren och Philip Zandén sitter perfekt i sina roller, Zandén lyckas spela både yvigt och litet på ett fenomenalt övertygande och gripande sätt. Han är helt jäkla underbar.
Lika mycket omsorg som lagts på att gestalta pappa-son-relationen, lika förbisedd och slarvigt behandlad är kärlekshistorien och alla mindre roller som utsiktslöst försöker blåsa liv i hopplöst stolpiga repliker. Handling, dialog, rollteckning: ja allt som rör figuren Cleo (Happy Jankell) känns som begagnade filmklichéer som någon hittat i en dammig skrubb, slött plockat upp och bestämt sig för att återanvända.
Det är en märklig upplevelse att kastas mellan ett känsligt och väl avvägt manus med gnistrande skådespeleri till den otroligt slitna konstruktionen: frigjord lite prillig tjej räddar plågad pojke. (Juliette Lewis i Gilbert Grape, Happy Jankell igen i Ted Gärdestad-filmen, Frida Hallgren i Så som i himmelen, Natalie Portman i Garden State och... ja, säg till när jag ska sluta.) Väl genomförd är den romantiska uppställningen på sin höjd mysig, slarvigt gjord är den direkt plågsam. Happy Jankell har en omöjlig uppgift som inte blir lättare av att hon redan blivit lite inordnad i facket ”gla' tjej med uppspärrad blick” och spelar över istället för att tona ned.
Otroligt nog lyckas Philip Zandén och Simon Settergrens kemi och precision överglänsa allt det som går att gnälla över, och jag har i slutändan med mig en varm känsla av att ha blivit berikad med en helt ny typ av far-son-historia och en rik skildring av en demoniserad sjukdom.