Trallvänligt är bara förnamnet. I dessa dagar av familjevänliga biopics över pop- och rockikoner som Freddy Mercury och Elton John var det bara en tidsfråga innan någon skulle göra jukeboxfilm av musikhistoriens kanske största band. Och här kommer den, via Storbritanniens förste månglare av publikfriande underhållning, Richard Curtis, som står bakom filmiska slagdängor som Notting Hill och Love Actually.
Här har han släppt ut sitt sackarin över ett manus som regisseras av Danny Boyle – ni vet han som en gång i tiden gjorde anarkistiska Trainspotting men nu mest är förknippad med käcka (men så klart sevärda) Slumdog Millionaire.
Även Richard Curtis har några mer ärligt underhållande filmer i den äldre delen av sin filmografi, inte minst då Fyra bröllop och en begravning (1994) – som kan sägas ha krattat banan för den romantiska komedin. Nuförtiden klämmer han, och resten av de som verkar i genren, ur sig noggrant formaterade och vinstmaximerade popcornprodukter.
Här har Curtis och Boyles knåpat ihop en påfallande kysk sak om den misslyckade pubmusikern Jack Malik vars karriär plötsligt får raketfart – och det tack vare ett mirakel som antyds vara signerat av Gud själv. I samma ögonblick som Jack ligger medvetslös efter en cykelolycka drabbas nämligen hela världen av ett tolv sekunder långt elavbrott som av okänd anledning raderar Beatles ur musikhistorien. När Jack förstår att ingen annan än han själv kommer ihåg det legendariska Liverpool-bandet börjar han ge ut deras låtar som vore de hans egna.
Grundpremissen låter vält inte helt trovärdig så här i text men på duken fungerar den alldeles utmärkt. Manuset må vara marinerat i socker men filmmakarna är inga dunungar, de vet hur man väver trovärdiga illusioner. Dessutom sätter hysset publiken i förstasätet, vi vet ju redan vilken kraft som finns i Beatles musik, kan gotta oss omgivningens initiala dumhet och bara vänta in framgången – alltså samma dramaturgiska rörelse som i vilken biografisk film som helst.
De två första akterna jonglerar Curtis och Boyle fint med alla de beatleska örhängena, Jacks väg uppåt är friktionsfritt underhållande. Detta mest tack vare soundtracket så klart, men också en angenämt låg intensitet hos huvudrollsinnehavaren Himesh Patel – och det motsatta i den småknäppa side-kicken som Curtis alltid utrustar sin huvudroll med. Här spelas han av Joel Fry vars rollfigur påminner om odrägligt rolige drasuten Jonah i TV-serien Veep: lång som en stång och småkorkad men med omåttligt (och omättligt) ego.
Ed Sheeran dyker upp som sig själv några gånger och är ja… Ed Sheeran.
Lily James (Darkest hour) har däremot har fått en helt menlös roll: småskolelärarinnan Ellie som varit kär i Jack sedan barnsben men aldrig berättat det för honom. En kysk småstadsfröken vars enda uppgift är att boosta huvudpersonen. Jo, vid ett tillfälle är de på väg att ha sex men då drar sig Ellie ur. Hon vill inte bara vara ett engångsligg.
Och när de väl får till det i sänghalmen ackompanjeras ligget med en låt där det sjungs om äktenskap (kommer ej ihåg vilken), och följs av scener när duon gängar sig. I kyrkan.
Hallå, Richard Curtis, 1950-talet hörde av sig och ville ha sin moralkodex tillbaka.
Som så ofta när det gäller komedi i mittfåran lägger den tredje akten en blöt filt över hela upplevelsen. Den hjärna som skapade den fantasifulla premissen drabbas av uppenbar energibrist. Inspirerad mall blir till moralistisk schablon och den lama upplösningen av filmens största konflikt, den som handlar om Jacks stöld av en musikskatt, avfärdas på ett nästan pinsamt lamt vis.
Men så framstår Yesterday också mest som ett verk för barn, eller i alla fall för personer som tycker att Beatles främsta bidrag till musikhistorien är Yellow Submarine.