Skådespelaren, manusförfattaren och nu regissören Greta Gerwig är independentgenrens främsta vapen mot filmetablissemangets slätstrukenhet. Hon har jobbat med de flesta stora independentnamnen, som Whit Stillman, Todd Solondz och Noah Baumbach.
Om hennes namn står långt upp i rollistan kan man vara tämligen säker på att det man ska se är en smart, tillbakalutad dramedy med lättsamt existentiell touch, och dessutom då pepprad med Gerwigs lite knöliga agerande. En stil som antyder att hon inte riktigt vill vara med, men ändå ”Okej ra'!”, uppoffrar sig – och därefter spelar skjortan av alla närvarande.
Kort sagt en favorit; charmig och till synes loj, men med en underliggande skärpa. Ja, ungefär som hela den här långfilmsdebuten.
Lady Bird, som fick fem Oscarsnomineringar (men inga statyetter), är baserad på Gerwigs egna tonår och har en hel del likheter med andra insatser i subgenren ”tonåring hittar sig själv”, dock med skillnaden att det dels handlar mer om vänskap mellan unga kvinnor än deras relation till killar, dels att spelet mellan huvudpersonen och hennes mamma ges både utrymme och nyanser.
Det är den likaledes Oscarsnominerade Saoirse Ronan som gör Gerwigs alter ego, Christine – eller ”Lady Bird” som hon föredrar att kalla sig själv. Vi följer henne det sista året på en strikt katolsk high school i Sacramento. Hon hänger med kompisar, tjafsar med mamma, vardagsfilosoferar, drömmer om en framtid inom de fria yrkena.
Nej, det är inga stora sinnesrörelser vi talar om, det här är en ”slice of life”-historia som det så träffande heter på engelska. Ett stycke liv. Men det är likväl engagerande, och rappt berättat. 94 minuter med välfriserade klipp, gyllene skådespeleri och vältajmad dialog. Den senare kvick men inte poserande, som ju annars kan vara fallet när indie-eliten ska berättar om vanliga människor.
Scenen där Lady Bird och hennes kompis ligger och pratar onani samtidigt som de snacks-äter ur en burk med oblater, är stillsamt kul och skönt blasfemisk. När skolans fotbollscoach tvingas vikariera som teaterregissör uppstår publikflirtande men kul krock mellan två världar, men Gerwig tar också en repa förbi allvarligare teman, som hur det är att vara gay i katolsk miljö, eller vådan av att gå i en skola där man uppfostras till att vara abortmotståndare.
Gerwigs manus ger oss med andra ord många fyndiga scener, självklart tillbakalutade – något annat vore ett oförlåtligt avsteg från indienormen – men effekten av dem, inne i skallen när synapserna har kopplat rätt, är desto livligare.
Således snyggt och underhållande men ändå inte riktigt den fullträff som många andra har vittnat om. Slutet är överraskande sentimentalt och betygsfyran lite darrig.
Greta Gerwigs främsta kreativa verk så här långt är trots allt manus- och huvudrollsinsatsen i Frances Ha.
Se den. Också.