Det här är en coronafilm utan virus, i stället har man svängt till det så att huvudpersonen Adam får en födelsedagspresent av sin man i form av 100 timmar spanskalektioner via skärm. Lärarinnan där ute i cyberrymden är en (latin)amerikansk tjej som jobbar ideellt i Costa Rica med att lära barnen engelska, medan hon tar bra betalt av jänkare som vill fördjupa sig i det spanska språket.
Geografi, ekonomi och läggning skiljer paret åt men sakta men säkert, under deras böljande digitala gemenskap – som matas med några dramatiska skeenden utanför bild – hittar de fram till varandra.
Nej, det var väl ingen spoiler? Hur skulle det annars sluta?
Det vore en underdrift att påstå att konstruktionen är tydlig. Konstruktionen är ju filmen – vilket gäller alla liknande filmer som bygger på begränsande premisser, men det är när den udda förutsättningen faller in i bakgrunden och dramat tar över perceptionen, som det börjar leva. Som i Locke, som helt utspelar sig i en bil, Den skyldige (en larmcentral) eller svenska Orca (Zoom) – och efter en stund även här.
Men den första akten är så omständlig och rent ut sagt trist att det bara är yrkesrollen i mig som hindrar mig från att resa mig och gå AFK. Men det reder sig, och den här tvåhandaren växer ut till en charmig – om än rätt försumbar – skildring av en vänskap i vardande, och vikten av mänsklig närhet i den sociala distansens tid. Jo, precis så kvalmigt ”fin” är sentensen men skjut mig, jag gillade det.
Sällan har väl castingen varit så viktig som här, där två nunor ska bära hela dramat från start till mål, men Natalie Morales och Mark Duplass osar verkligen vinnande charm ur varenda por. Å andra sidan var nog nämnda casting rätt lätt avklarad eftersom det är manusförfattarna (båda) och regissören (Morales) vi ser där framför oss på skärmen…
Båda två är kända indiepersonligheter, där framförallt den äldre Duplass har skapat och/eller spelat med i en lång radda lågbudgetprojekt (som fyndiga serien Togetherness) och på senare år klivit upp på gräddhyllan som Chip Black i Apples storsatsning The Morning show.
Natalie Morales har pepprat sitt färska cv med en imponerande mängd små och större roller men stiger här för första gången fram som regissör i det långa formatet, och bara det faktum att en så här pass marginell miniatyrskapelse når ända till våra breddgrader är väl bevis nog på att hon har framtiden för sig.
Sålunda ingen film som kommer hamna på årets topp tio men väl en bit upp på den inofficiella coronalistan.