Det är inte ett krav men det hjälper onekligen att ha en vek fläck för 60-talspop. Det börjar och slutar i böljande och daterad hitmusik – och där emellan pumpar soundtracket på som en manisk retro-jukebox. Petula Clarks fina gamla örhänge Downtown från 1965 har en speciell roll i sammanhanget.
Det är dit, till Londons innerstad, som Ellie kommer – en i dubbel bemärkelse storögd ung kvinna från Cornwall som lämnat sin älskade mormor bakom sig för att söka lyckan i huvudstaden. Mamman tog livet av sig när Ellie var liten och det psykologiska arvet ligger som ett hotande moln över dotterns tillvaro – inte minst då Ellie har en förmåga att se de döda.
Klasskamraterna på modeuniversitetet tycker att Ellie är en töntig lantlolla och har ingen förståelse för hennes faiblesse för 60-talet, så den utfrusna huvudpersonen lämnar studentboendet och flyttar i stället in hos en gammal ensam dam. Och sedan bär det av i en mix av drömmar, hallucinationer och möjligen tidsresor, där Ellie får kontakt med en annan kvinna, Sandie (Anya Taylor-Joy från Queens gambit) som levde i Soho för 50 år sedan.
Ellie är först överlycklig över att få besöka the swinging London men inser snart att tillvaron där knappast svängde för alla kvinnor.
Den brittiske regissören och manusförfattaren Edward Wright har en lång lista av genrehybrider bakom sig, främst skräckkomedier som Shaun of the dead och Hot Fuzz men även den nyligen hyllade biljaktsromantiska Babydriver. En ”skojarmatte” som mamma skulle ha sagt, en spjuver som ständigt trotsar branschens naturlagar.
Vilket ju måste applåderas.
Det gäller i högsta grad även för denna rastlösa skapelse som hoppar från musikal till komedi med dramainslag, över rape-revenge och vidare till psykoskräck a la Roman Polanskis Repulsion (det är uppenbart inte bara Ellie som gillar 60-talet).
För att hyllningen till nämnda decennium ska bli komplett dyker även den gamle glidaren Terence Stamp upp här – som alltid i en skönt dubiös roll. Här gör han en långfingrad typ som går under smeknamnet Tafsaren och som på ”sin tid” var en kvinnomagnet, och fortfarande är det, om man ska tro honom. Det ska man inte.
Edward Wright är en så pass slipad och habil filmmakare att underhållningsvärdet är intakt från start till mål, som genreövning är det felfritt och snyggt genomfört, men trots alla dessa dramaturgiska krumbukter är det inte en film som lämnar spår. Alla de vändningar som nog är tänkta att få oss att sprattla till i biostolarna är lite för tydligt annonserade för att överraska. Och så är det ju det där med multipla genremixer... Risken är alltid överhängande att det varken blir hackat eller malet. Varken tillräckligt spännande, roligt, känsligt eller otäckt för att få superlativen att dansa i ordförrådet.
Ändå klart sevärt, men framför allt: lyssningsvärt.