Life itself. Livet självt. Titeln är så pretentiös att den rispar hornhinnan.
Regissören Dan Fogelman är mest känd för TV-serien This is us, som följer en trillingfamiljs öde i olika rums- och tidsvyer, och verkar vara grundligt intresserad av… Livet. Och kärleken. Så även här.
Han lär ha fått inspiration till att skriva Life itself när han, samtidigt som han sörjde sin nyligen avlidna mamma, träffade sin blivande fru. Ja, ni fattar. Livets skiftningar och oberäkneliga karaktär.
This is us har förärats en massa Emmys och Golden Globes. Life itself har bara fått smisk.
En i princip enig amerikansk kritikerkår sågade fågelmannens försök att göra kännbart drama av tillfälligheternas spel. ”Tillkämpat”, ”manipulativt”, ”inställsamt”. ”Talky like a french movie”, klagade någon. Allt helt sant men ändå rätt småtrevligt. Om man nu gillar filmer med smort munläder och berättelser som handlar om berättande, så kan man gott ge den här emotionellt baserade rövarhistorien om kärlek och sorg en chans. I alla fall lite senare, när den kommer strömmad.
Life itself är en till innehållet stor och vid skildring som till största del utspelar sig i New York, i olika tider, men också gör en avstickare till Spanien där Antonio Banderas spelar snäll nutida plantageägare. Fler kända namn, som exempelvis Oscar Isaac, Annette Bening och Olivia Wilde, för fram ett ensembledrama som svingar sig över Atlanten och mellan dur och moll, där ett gäng människoöden visar sig sitta ihop på ett småfiffigt vis.
Tänk Robert Altmans stilbildande Short cuts från 1993 – fast sämre och med mer dramaturgisk logistisk.
Speciellt i början handlar det mycket om den opålitliga berättaren, den som leder åskådaren på villovägar. Som den där scenen hos psykologen där en voice over får oss att tro att det ska handla om terapeuten, låter oss följa henne ett tag, men sedan sätter patientens liv i fokus. Eller som får oss att se på samma sekvens ur olika perspektiv. Den som är hjälte i en människas ögon är en skurk i en annans. Ja, sådant. Basalt, visst, men för den manusintresserade finns ändå en hel del stoff att suga på.
Ska man hårdra det är Life itself som en enda lång räcka av deus ex machina-situationer, fast då av mindre godartat slag. Här kommer ingen plötsligt uppdykande gud till räddning, snarare är det slumpen som attackerar från sidan. Kanske i form av en buss.
Men okej, det finns snabbare sätt att framföra det som Life itself säger på två timmar. Lou Reed summerar det fint i en mening i låten New Sensations: ”Somebody got themselves married and somebody died…”