Fiktiva upplagan av Mayhem. Foto: Stockholm filmfestival

Filmrecension: Lords of Chaos

Publicerad

En brutal historia om störda individer, återgiven i oväntat frejdig ton och vig bildbehandling. Fredrik Sahlin har sett Jonas Åkerlunds biopic om det norska black metal-bandet Mayhem.

Även den som inte är hemma på metallscenen lär väl komma ihåg det tidiga 1990-talets nyhetsbilder på gamla fina norska stavkyrkor som står i brand. Kanske finns där också några diffusa minnen om att det skulle ha varit hårdrockande satanister som tänt på.

I den globalt hyllade musikvideoregissören Jonas Åkerlunds biopic om Norges första kända black metal-band, Mayhem får vi hela historien bakom. I fokus står Øystein Aarseth, en tonåring från ett stabilt medelklasshem som startar nämnda band och med det sparkar igång en serie händelser som kommer att leda till självmord, pyromani och mord.

Det är en brutal och fascinerande historia om störda individer, återgiven i oväntat frejdig ton och vig bildbehandling. Såklart. Bildbegåvning har Åkerlund så det räcker och blir över. Klippreglaget brukar vara uppdraget till elva (hans knarkkomedi Spun från 2002 lär ha världsrekord i antalet klipp per film, 5000) men här kliver Åkerlund fram som en stabil farbror som tillsammans med manusförfattaren Dennis Magnusson berättar med sansat och förvånansvärt konventionellt handlag.  

Men okej, vi känner ändå igen vår Åkerlund. Lite grabbigt är det allt. Brudar fladdrar förbi i några återkommande sexkavalkader och kroppsvätskor stänker. Åkerlund matchar svartmetallarnas blodtörst med ett gottande i blod och våld. Det är armar som skärs i närbild, vener som pumpar och när någon knivmördas räcker det inte med några få hugg, det ska dras ut i evighet med krypande offer och Psycho-hackande gärningsman.

Samtidigt är detbefriande gulligt och dråpligt när filmmakarna vid några tillfällen kontrasterar killarnas tillkämpade hårdhet med deras trygga uppväxt. Föräldrar kommer med blombuketter när de öppna sin stenhårda hardcore-skivaffär och mamma ropar ”Kör försiktigt, älskling” när svartstripige Øystein lånar familjens bil för att åka till replokalen och där, under scennamnet Euronymous, hylla döden.

Eftersom det är en internationell satsning spelas alla stora roller av jänkare (med undantag för Valter Skarsgård), men vi slipper den fejkade skandinaviska brytningen som skjutit många andra filmer i sank. Rory Culkins nervighet i huvudrollen lever nästan upp till storebrorsan Kierans i TV-serien Succession. Det är hans svårtydda personlighet som driver berättelsen framåt, medan Emory Cohen, en ung skådespelare på uppgång, gör Øysteins nemesis Varg Vikernes, till en krypande läskig sociopat som tar de andra grabbarnas våldsdyrkan från ord till handling.

Även om nämnda skojfriskhet höjer tittarupplevelsen, och kanske är nödvändig för att ta ner de unga posörerna på jorden, är det samtidigt påfallande okänsligt, med tanke på att det trots allt handlar om verkliga människor som fått sätta livet till, om sår som fortfarande lär vara vidöppna.

Filmen upprättar visserligen tidigt ett kontrakt om att det vi ska få se inte är hela sanningen, snarare en skröna iklädd verklighetens mantel, men det känns mest som ett försåtligt sätt för Åkerlund och kompani att skriva sig fria från eventuella klagomål från nära och kära. En taktik som för övrigt är så vanligt nuförtiden att man inte orkar lyfta mer än ett halvt ögonlock.

Lords of Chaos

Visa

Betyg: 3
Regi: Jonas Åkerlund
Manus: Jonas Åkerlund & Dennis Magnusson
I rollerna: Rory Culkin, Jack Kilmer, Emory Cohen m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet