Det här saltstänkta maltesiska dramat släpper oss pladask ner på durken bredvid fiskaren Jesmark. Solgass, sprattlande fisk och stinkande rens. Närvaro av nedtonad men slående realistisk art. För så jäkla mysigt är det inte att vara fiskare. Fisken tryter, yrket på väg att försvinna, hål i plånboken.
Jesmark är lika beroende av sin båt som Antonio i den neorealistiska überklassikern Cykeltjuven är av sin tvåhjulare för att utföra sitt värv. Utan fiskebåten, en traditionell gammal ”luzzu”, ingen mat på bordet eller pengar till fru och nyfödd unge. Eller jo, frun Denise har ju ett jobb, vilket håller paret flytande, men det är inget som mjukmachon Jesmark riktigt vill ta in. Generationer av fiskande förfäder knackar på hans axel, påminner om hans ansvar mot dem och framtiden.
Nu är det dock ingen som stjäl Jesmarks luzzu, det är i stället staten och EU som med olika regler stryper hans yrkestillvaro. Kvoter hit och kvoter dit och råkar man få upp en svärdfisk i nätet så måste man slänga tillbaka den i havet, trots att den är död och trots att den är värd många tusenlappar på svarta börsen – och det är dit Jesmark till slut vänder sig.
Luzzu är Alex Camilleris första regi i det långa formatet men handlaget är rutinerat och säkert. Här finns inget cineastiskt krimskrams (men så är Camilleri också en erfaren klippare), bara en imponerande närvaro i allt från miljö till skådespel – som kanske inte ens kan kallas det eftersom de flesta inblandade spelar sig själva. Så även fyndet och fiskaren Jesmark Scicluna i huvudrollen som har en filmisk utstrålning som många skolade aktörer skulle dö för. Å andra sidan behöver han inte agera så mycket. Han ser mest förgrämd ut, men han gör det med emfas och själ.
Även om intrigen är rak är den inte enkel. Ju längre filmen lider desto fler konfliktytor blottas och manuset lägger sig aldrig platt för huvudpersonens önskan om hur saker och ting borde vara. Visst är det en hopplös situation för Jesmark och hans kollegor men likväl är det lätt att sympatisera med regler som syftar till att bevara den biologiska mångfalden.
Camilleri jonglerar de tematiska bollar med stadig hand, för in det ekologiska perspektivet. Berättar i marginalen om utfiskning och rovdrift, om hur trålarskeppen förstör botten. Bovarna i dramat är kanske inte EUs restriktioner ändå, utan korruptionen som de indirekt ger upphov till och så klart den illegala delen av fiskeindustrin – som Jesmark ju till slut blir en del av. Härligt komplext.
Luzzu är kort sagt en film som tar med publiken på en resa. När man använder det slitna uttrycket brukar det handla om en mental förflyttning men här är den högst konkret. Som en insiktsfull exkursion till en del av världen som man aldrig varit i och sannolikt aldrig kommer hamna i. Inte helt olikt belgiska Bullhead (2011) som utspelar sig i köttindustrins smutsiga skuggvärld. Det här är inte lika hårdslående och mästerligt men likväl en liten kustpärla värd ett besök.