Uppsåtet är gott men resultatet inte likaså när Emma Thompson spelar den åldrade men (förut) firade pratshowvärden Katherine, vars jobb hotas av en kallhamrad chef som bara bryr sig om tittarsiffror.
Programledaren är en arrogant jäkel som inser att hennes tid vid makten är på väg att rinna ut och tvingar sin hunsade producent att illa kvickt anställa en kvinna för att få in lite nytt blod. Katherines redaktion består nämligen till hundra procent av män, vilket i sig naturligtvis ter sig som en rätt krystad premiss idag, även i Trumps USA, men okej, det här är en komedi som talar med väldigt stora bokstäver och som möjligen skulle kännas lite vågad för sisådär 20 år sedan.
Nå. In på scenen kliver den okvalificerade men naturligt komiska Mali (eller ”Molly” som hon kallar sig för att underlätta för de inskränkta medarbetarna) som inte bara är en ung kvinna, hon har dessutom indiskt ursprung och arbetarbakgrund. Med andra ord en trestegsraket rakt upp i röven på det vita medelklassens patriarkat.
Hon gör succé med sin pragmatiska jordnära stil, gör sig snabbt till en oumbärlig Sancho Pancha för Katherine i hennes kamp mot företagets räknenissar. Molly får också ”fin” klichékontakt med programledarens stugsittande gamle man, spelad av John Lithgow i hans långa karriärs sannolikt mest menlösa roll.
Temat med en ung kvinna som kommer för att damma av en gammal institution har blivit en institution i sig. Oavsett om städandet sker på en polisstation (från Dirty Harry och framåt), kontor eller en tv-redaktion, är den moraliska mallen tydlig: styckets huvudroll ska först se ner på den nytillkomne för att senare se ljuset. Samma sak här.
Late night är lite som en mångfaldspredikande långfilmsversion av tv-serien 30 Rock – där mysbufflige Alec Baldwin och briljanta Tina Fey (även manus) levererar vass humor, och indirekt sätter ljuset på, sned maktfördelning. Late night jobbar tvärtom; det goda uppsåtet kommer först, eventuell humor får komma släntrandes efter.
Skådespelaren Mindy Kaling, som gör Molly, har god timing men tvingas in ett smått malande manus (som hon har skrivit själv) packat med #metoo, representation, inkvotering och åldersrasism (ageism på engelska – finns det något bättre svenskt ord?) och som med självklarhet klarar det gamla bechdel-testet.
Speciellt roligt är det dock inte.
Eller jo, bitvis, men det sentimentala slutet suddar nästan ut de goda minnena från den första timmen, som ändå levererade en del fina repliker, oftast utskjutna ur alltid sevärda Emma Thompsons mungipa (har hon någonsin gjort en dålig insats?). Men sedan, när påsen ska knytas ihop, blir alla i en opåkallad handvändning goda vänner och förenas i ett irriterande hjärtevarm kramkalas – och en surmagad kritiker vandrar trumpet ut ur biografen.