Nu kommer de tassande in på repertoaren, gatukorsningarna. Förra veckan i dokumentären Stray och nu i en franskrumänsk animation om en jyckes liv från födsel till plötsligt död. Nej det är ingen spoiler, olyckan är framme redan i första scenen, och sedan lotsar oss den lilla tiken Marona genom det som var hennes korta stund på jorden, där hon via sina fyra olika ägare lär känna världen och framför allt då det rotlösa människodjuret.

”Människor vill alltid ha något annat än de har, de kallar det att drömma, jag kallar det att inte kunna vara lycklig”.

Orden är Maronas, som också förklarar att hundar trivs bäst när saker är som de brukar. Trygghet i en förutsägbar vardag. Det är inte svårt att tänka in en allegorisk poäng där filmmakarna likställer hundar och barn. Hur som helst är Maronas fantastiska resa en färgsprakande saga om en individ önskan att höra hemma någonstans.

Å jisses vilka viga animationer det är. Böljande, extremt detaljrika med ett ständigt haglande av skumma människolika varelser, prylar och tingestar – och allt är töjbart långt bortom naturlagarnas gränser.

Att kalla det fantasifullt vore att underdriva å det grövsta.

Idén kommer från den välrenommerade animatören Anca Damian, som också regisserar, men manuset är skrivet av hennes son Anghel Damian, och kanske är det därför som det är just i de nära relationerna som texten är som bäst, och som mest universellt igenkännbar. Som den där skavande men i grunden kärleksfulla relationen mellan Solange, en av Maronas alla ägare, och hennes morfar.

Men hur härlig den handgjorda, naivistiska animationen än kan tyckas vara för en luttrad recensent lär den knappast blidka de äldre Disney-barnen, som lär rynka på sina skärmnära näsor. Men varför ska de ha allt kul? Maronas fantastiska resa riktar sig i stället till lätt filosofiskt lagda småbarnsföräldrar och deras avkommor.

Kanske är dramat i det sorgligaste laget för de yngsta barnen, men det är nog ändå de som är den tänkta publiken – annars skulle ju den svenska distributören inte lagt pengar på att utrusta dramat med inhemska röster.

Framför allt hör vi Klara Söderberg (Firts Aid Kit) som ger Marona en fin och eftertänksam röst, men nog pratas det lite väl mycket här. Animationerna är så pass starka och talande att de gott hade klarat sig bra utan en riktigt så rik flod av ord.