De stiliserade tablåer som delar upp berättelsen om den brittiske modeikonen Alexander McQueen i kapitel, är snajdiga, välkomponerade och dolskt vackra variationer på designerns emblematiska dödskalle. Tillsammans med Michael Nymans melankoliskt bombastiska musik ger de en större än livet-känsla som – kanske – omgav Alexander Lee McQueen.
Jag skriver ”kanske”, dels för att jag själv inte har någon relation att tala om till hans person och verk, dels för att resten av den här dokumentären gömmer hans minne bakom ett nästan två timmar lång tokdyrkande – en insmickrande vördnad som han själv, om man ska tro filmen, nog hade haft svårt att smälta.
Lee (hette han först men när karriären tog fart fick han rådet att byta till det pampigare Alexander) hade en jobbig uppväxt i East Ends arbetarkvarter, och hade på många olika sätt en annan sorts ryggsäck med sig in i den bransch som han ändå snabbt gjorde till sin.
Han var en enfant terrible med death wish (sorry, allt låter så mycket bättre på utländska), röjde runt i modevärlden med sin punkiga ragnaröksstämning. Blev värvad till Givenchy men hade hela tiden även sitt eget märke. Tidigt i dokumentären (och i karriären) säger han något i stil med att ”Jag drog mörkret ur mitt eget djup och släppte ut det på catwalken”.
Men demonerna tog sig in igen. Han hängde sig i februari 2010.
Alexander McQueens modeshower var mer teater än klädparad; dramatiska och dystopiska, ofta faktiskt rätt kitschiga, men onekligen med en egen ton. Det är många talande huvuden som här bjuder över varandra i konsten att hylla den döde ”avantgardisten”. Några av vittnesmålen blir smått patetiska i sina försök att dramatisera showerna: ”Det var som om vilddjur röde sig över catwalken!”. Nej! Tänker jag. Inte vilddjur, snarare ett gäng anorektiska tonårstjejer klädda i något slags djungeltema, som försöker se farliga ut genom att morra och rafsa lite med klohänder.
Hade det varit en filmscen vore kalkonstämpeln given.
Det är sannolikt så att Alexander McQueen var en sällsynt begåvad man med stora visioner, och i alla fall hans senare visningar var visuellt spektakulära (han borde gjort sci-fi-film istället) men filmmakarna gör McQueen en otjänst genom att pressa in hans liv i ett klichéartat narrativ om den lidande konstnären. Personen försvinner och kvar blir bara en symbol, ungefär som den där dödskallen. Ett rakt och ärligt återgivande av hans öde hade fått en klart större genomslagskraft, än den här interna paraden av närsynta modemänniskor.
För även om alla dyrkarna som dyker upp här (systern, gamla pojkvänner och diverse modepotentater) pratar om McQueen, kan jag inte släppa känslan av att de egentligen pratar om sig själva, framhåller sin egen viktighet, att de profiterar på hans utanförskap och mörka sinne. Som att Alexander McQueens tragiska öde skänkte lite innehåll och tyngd åt en bransch som gärna ser sitt gebit som konstnärligt, när det mest bara är en påkostad dans på ytlighetens mest ornamenterade altare.
Bäst är Michael Nymans kompositioner. Vi får även höra hans temamusik från Peter Greenaways kluriga kostymdrama Tecknarens kontrakt, vilket också ger en påminnelse om hur en riktigt välgjord film om mänsklig fåfänga kan se ut.