Ja, faktum är att det snackas så mycket här att till och med gamle franske pratkvarnsnestorn Eric Rohmers verk ter sig lätt lakoniska.
Vi möter ett gäng medelålders motormunnar som dricker vin och pepprar varandra med argument i diskussioner och småbråk om litteraturens död, om Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna likväl som om algoritmer på nätet som följer och skapar konsumtionsvanor. Det handlar ännu mer om åldrande, om människor som är vilse i en digital värld och fruktar sina unga konkurrenter.
De som lägger ut texten är förläggaren Alain och hans skådespelande fru Selena, den politiska pressekreteraren Valerie och hennes författarman Léonard – och på ett hörn, Alains unga kollega (och älskarinna) Laure, som kallats in till förlaget för att göra det digitalt kompatibelt.
Och alla verkar hoppa över skaklarna. Vilket ju känns lika franskt som det eviga men underhållande pladdret. Nä, man ska ju hålla sig för god för att grotta ner sig i nationella särdrag men rollfigurernas pragmatiska hållning till otrohet säger nog ändå något om skillnaden mellan franskt och svenskt. Här hemma utgör en äktenskaplig snedsegling inte sällan en films grundkonflikt, i Mellan raderna är det en premiss bland många.
Lagom mycket meta är det också; inte minst i scenen där det talas om att en av Léonards romaner ska bli talbok och att han vill att Juliette Binoche ska läsa in den. ”Har du hennes telefonnummer”, frågar han Selena – som spelas av just Juliette Binoche. Kul. Symptomatiskt för torra humor som råder här.
Binoche sätter som oftast sin rollkaraktär med nervig pricksäkerhet, men tar här nästan över hela showen eftersom metaperspektivet ligger där och skaver lite på illusionen. Men okej, hela bygget signalerar så mycket kulturell lekfullhet att det må vara hänt. Den störande tanken blåser bort i fartvinden från den infallsrika framåtrörelsen.
Dialogen sparkar skojfriskt och småtjurigt på den grasserande tv-serietrenden. ”Tv-serier får alltid höga betyg” eller (på temat seriernas vanebildande effekt): ”Jag blev inte skådespelerska för att få folk att slappna av”, som Binoches figur säger med klagande ton - fastkedjad som hon är i en evighetsserie av Beck-karaktär, där hon spelar huvudrollen.
Det är fascinerande att se hur Olivier Assayas får det att leva i den här vita borgerliga bubblan. Detta mycket tack vare ett manus som samtidigt som det är en parodi på intellektuell skitnödighet, på den kulturella elitens inavel, paradoxalt nog också kramar om densamma, och levererar en hel del insiktsfull intellektualism.
Den mycket flitige filmaren Olivier Assayas brukar göra större, mer pulserande produktioner, som den hyllade TV-serien Carlos eller härligt rufsiga 68-skildringen Efter revolutionen, men visar här att han fungerar bra även i det lilla, pratglada formatet.
Men! Som tidigare antytts: Har man det minsta svårt för orerande fransoser bör man sky Mellan raderna som pesten. Det blir nämligen på gränsen till för mycket även för undertecknad.
Assayas lyckas dessutom vara akut aktuell: ett av filmens återkommande samtalsämnen är piratkopiering och upphovsrätt, vilket ju gör filmen extra intressant i och med att EU:s ministerråd nu i dagarna ska lägga en sista hand vid upphovsrättdirektivet.