Sydkoreanske Bong Joon Ho fick ett knakelibrakstort internationellt genomslag när han dominerade Oscarsgalan 2019 och Parasit vann bästa icke-engelskspråkiga film, originalmanus, regi och bästa film. Joon Ho var redan något av en rockstjärna i arthouse och genrevärlden för sin svarta humor och samhällskritik i filmer som postapokalyptiska Snowpiercer och monstermackan The Host.
Memories of murder är imponerande komplex för att vara en andrafilm. Det låter som ett självmordsuppdrag för vilken som regissör som helst: kombinera noir-deckare med fars i en koreansk militärdiktatur? Och basera den på en sann händelse?Filmen är löst baserad på det första seriemördarfallet i Sydkorea, närmare bestämt i bondesamhället Hwaseong mellan 1986 och 1991.
Vi träffar den inkompetente detektiven Park Doo-man (spelad av Bong Joon Hos favoritskådespelare Kang-ho Song) som kastas in i hetluften efter att två kvinnor hittas i ett dike, mördade och våldtagna. Park blir överväldigad av uppgiften och faller tillbaka på sina gamla metoder: misshandla och tortera misstänkta på falska grunder för att tvinga fram ett erkännande. Park påstår att han har en särskild blick för att känna igen gärningsmän, men anklagar snart en psykiskt sjuk man utan vidare motiv för dådet.
En ny detektiv kallas in från huvudstaden och hans professionella metoder krockar med Parks magkänslebaserade polisarbete. Men även den luttrade detektiven tappar moralen när jakten på de ständigt försvinnande bevisen blir för tröttsam.
Bong Joon Ho har i intervjuer berättat om hur han gjorde rigorös research för filmen och var själv besatt av att hitta mördarens identitet, något som speglas i den desperata tonen i filmen. 2019 lyckades polisen till slut hitta mördaren vilket fick många att återvända till Memories of murder, och filmen bidrog till att den sydkoreanska polisens metoder förbättrades.
Att se tillbaka på den här tiden hade kunnat vara en mörk upplevelse. Det är det delvis. Joon Ho skyggar inte för att visa morbida detaljer från de mördade kvinnornas kroppar. Ändå är det rent dratta-på-ändan-komiskt att se de klantiga poliserna tjafsa inbördes och famla efter falska bevis och hålla skenet uppe mer än att faktiskt lösa morden. Bong Joon Hos förmåga att hitta tonträffen mellan komik och tragedi gör att den känslomässiga insatsen i hans filmer alltid känns högre än i traditionell satir.
En sann konstnär sätter pricken över i:et sist och Joon Ho låter minnena i titeln få sin fulla betydelse först i filmens sista scen. När detektiv Park visar prov på sin magiska blick och publiken tvingas reflektera över sin egen roll i historiens misstag.
Memories of murder får nypremiär tillsammans med debuten Barking dogs never bite (2000) och Mother (2009).