Trippen ner för minnenas ångestladdade allé inleds i ett snökaosigt Montreal. Tonåriga Alex, hennes mamma Maia och mormor Teta firar jul tillsammans när ett bud kommer med ett stort paket till Maia, skickat av hennes gamla kompis från uppväxtens Beirut – en period i familjens historia som varken mamma eller mormor vill väcka till liv. Vilket gör Alex så nyfiken att hon i smyg hon börjar rota runt i lådan, som visar sig vara full av Maias minnen från inbördeskrigets Libanon.
Alex plöjer genom foton, dagböcker i form av intalade kassettband, luktisar och kärleksbrev, och får på så sätt lära sig mer om sin avstängda mamma, och sitt eget ursprung.
Och längst nere i denna Pandoras ask ruvar en familjehemlighet som inte tål dagens ljus. Eller i alla fall inte gårdagens dito.
Det spirituella och lekfulla bildarbetet för oss fram och tillbaka mellan 1980-talets Beirut och nutida Toronto. Det är grynig Super 8, gamla foton och vhs-video som med flinka klipp flätas samma med Alexs vardag – så pass att man till slut måste hålla den mentala tungan rätt i mun för att hålla isär henne och den unga Maia.
För mycket är ju sig likt i deras respektive ungdomsliv. Kärleken, musiken, kampen för att hitta den egna identiteten.
Igenkänningen är faktiskt stor även för en svenne som undertecknad och den levereras främst via hits av Blondie, Killing Joke, Visage och de andra synth-hjältarna från de uppvikta kragarnas era. Det är hopplöst åldrade, rätt tunna produktioner, om man lyssnar på dem nu, men samtidigt fullsmockade av dansant nostalgi – och en gnagande känsla av obehag.
Nej, ungdomsågren i ett svenskt radhus kan självklart inte jämföras med libanesisk krigsångest. När Maia satt och hånglade i en bil på en kulle pågick det ett inbördeskrig nere i dalen. När hon festade loss på discot försvann elen för att en bomb har slagit ner i närheten.
Helt andra perspektiv, alltså, men ändå likartade. På en basal mänsklig nivå.
Vilket är en av filmens många fördelar; dess förmåga att göra det specifika universellt. Det gör vardagen i krigets helvete mer påtaglig. Klivet till dagens Ukraina är så klart inte heller långt; vilket ger Memory box ytterligare pregnans och aktualitet. Det handlar om människor vars liv abrupt går från fest till fajt, om att huka i skyddsrum, om en hemstad som plötsligt förvandlas till ruiner.
Även om kameran sällan går in i närbild på kriget, finns det hela tiden där i bakgrunden. Som ett ständigt hovrande hot.
Filmmakar-makarna Joana Hadjithomas och Khalil Joreige är välkända på festivalcirkusen och stora i hemlandet, varvar konventionellt filmarbete med olika former av bildkonst, vilket märks här i en skapelse som är full av liv och framåtrörelse – trots att den berättar om tunga saker, som hur inbördeskrigets tunga bojor släpas från generation till generation.